Situationen känns skrämmande aktuell. Tusentals flyktingar från Afrika och Syrien är varje dag på väg mot vad de uppfattar som en drägligare tillvaro i Europa. De utnyttjas på vägen av samvetslösa människosmugglare som kräver dem på hutlösa summor för varje enskild etapp. Många lämnas på vägen; utblottade, misshandlade och lurade.
De som når ända fram till Medelhavets kuster utsätts för den yttersta prövningen. Hopträngda i sjöodugliga farkoster ger de sig ut på havet, och överges vanligen av besättningen långt innan de nått fram till någon av öarna på den europeiska sidan. Tusentals har drunknat, och de som trots allt lyckas ta sig in i Europa är allt annat än välkomna. De hamnar längst ner på samhällsstegen, där tryggheten är obefintlig. Ändå säger många att det här livet är bättre än den tillvaro de lämnat.
Från Asien berättas nu liknande tragiska historier. Den förtryckta muslimska befolkningen i Myanmar försöker förtvivlat ta sig till en drägligare tillvaro, men grannländerna stänger sina hamnar för dem. Tusentals båtflyktingar driver omkring på havet utan vatten och mat.
Var inte rädd!? Är inte de orden bara verklighetsfrämmande floskler för dessa flyktingar, som sannerligen har all orsak att vara rädda? Kan vi med bevarad självkänsla och trovärdighet sjunga psalmen i våra ombonade kyrkor, om vi inte samtidigt räcker ut en hand till våra mest utsatta systrar och bröder? Psalmens budskap blir levande först då vi målmedvetet strävar efter att göra våra liv och våra församlingar till redskap för Guds omsorg.
Jag hoppas vårt land så fort som möjligt tar ett större solidariskt ansvar för den flyktingvåg som knackar på Europas dörr. Kanske vi då som Abraham efteråt kommer att förstå, att det var änglar som vi fick på besök.
