Det senare är naturligtvis bra, motsatsen är skrämmande. Men enbart medvetenheten om åsiktsfrihet räcker inte långt utan respekt. Vi har inget problem med dogmen om vår egen rätt att tycka och tänka fritt. Vi har inte heller problem med andras rätt att tycka och tänka. Men vi har stora problem när ”de” tycker annorlunda om just samma saker som ”vi”.
Rätten att ha en egen åsikt har av någon anledning fått en glidning mot rätten att besitta hela sanningen. Och plötsligt har det hela gått väldigt snett. Det enda som kvarstår mot den andra – med falska sanningar och fel åsikter – är fullt krig. Det avslöjas också i nyspråket. Förut blev vi arga eller rentav förbannade i brottningen med andra människor. Numera blir vi provocerade och uttalar detta också snabbt som ett vapen mot en åsiktsmotståndare, enkom för att benämna situationen. Bördan för den otrevliga sinnesrörelse det vållar oss att behöva argumentera med någon som vi anser ha underliga åsikter och övertygelser har flyttats över till dem som vågar utmana våra sanningar. Sällan har folk gått omkring och varit så provocerade och kränkta som nu.
Av samma orsak etiketteras också vissa människor som tydliga i sina budskap (= tycker som vi) till skillnad från de otydliga som fumlar med halvfärdiga eller falska sanningar. Vart tog det enkla ”tycker olika” vägen? Vart försvann tanken att man kan brottas med varandras tankar utan maktspråk, för att skiljas åt – antingen med förändrad övertygelse eller inte.
Det svartvita i de här mekanismerna känns värst. Och det är här Karl Ove Knausgårds aktuella cykloptext i Dagens Nyheter sätter fingret på något väldigt viktigt, nämligen oförmågan att hantera det som är ambivalent, icke-svartvitt och i förlängningen: mänskligt. Han lyfter fram ilskan över att exponeras för de delar av verkligheten som inte är som man anser att den bör vara.
Utan insikten om det ambivalenta förvandlas självrättfärdiga tyckare till en omänsklig mobb. Det är en sådan som buar ut en ung artist som råkar ha en bra låt men fel nationalitet i Eurovision Song Contest.
I kyrkan talas det mycket om respekt. Det finns en rad frågor där många tycker olika, inte minst därför att kyrkan själv i tiderna har fostrat sina medlemmar och tjänare att tycka och tänka på ett visst sätt i olika frågor. En del åsikter hade ett bäst före datum som köparen inte visste om. Det är obekvämt, skaver, river och sårar. Vem ska ta ansvar för det? Det finns bara två vägar framåt, krig eller respekt.
Allt – världen, kyrkan, vi ‑ kan bli bättre bara så länge vi fortfarande kan mötas och lyssna på varandra.
