Inför kommande riksdagsval deklarerar många kandidater att de vill stävja invandringen. Att ett parti är helt emot invandring var väntat, men jag har besviket konstaterat att många uttalat sig negativt om invandrare. ”Vi har inte råd att ta emot folk utifrån, vi ska först hjälpa de egna.” Men råd att ha uppvärmda trottoarer har vi. Och eldrivna uppumpade reklamfigurer, konstaterade jag en lördag i torgvimlet. Men att upplåta rum för människor som flytt krig och grymheter har vi inte möjlighet till. Det borde inte vara så att vi i Finland inte behöver dela på ansvaret för världens hjälpbehövande. I Lampedusa hjälper vanliga italienare de båtflyktingar som kommit levande i land. I Calais i Frankrike steker franska mammor crepes som de kvällstid för till dem som olagligt finns i det nedlagda flyktinglägret. Varje gång jag läser om vanliga människors insatser berörs mitt inre. Det finns varm mänsklighet i världen. Också i Finland, det vet jag.
Min farmor, född i slutet av 1800-talet, var en fattig kvinna. Hon blev tidigt änka med fyra barn, utan större möjligheter att försörja barnaskaran. Släktingar tog hand om de två pojkarna. Det jag minns mest av henne är hennes stoiska lugn då min faster, hos vilken hon bodde, ibland försökte tala henne till rätta. Hon delade med sig av sina få skärvar till kringresande zigenare eller andra hjälpbehövande som rörde sig på landet den tiden. ”Given och eder skall varda givet”, svarade hon lugnt. Saken var slutdiskuterad.
Given och eder skall varda givet. Jag tycker om det gammaldags, högtidliga språket. Det gäller ännu i vår moderna tid, även om det låter nästan banalt på nutidssvenska, ge så ska du få. Då, och om, vi öppnar våra dörrar, vårt lands gränser och våra hjärtan för främlingen som kommer till vårt land, får vi uppleva hemligheten i det gamla bibelordet.
Inte med baktanken att vi ska få någon slags ersättning för vår medmänsklighet. En riktigt gammaldags välsignelse kan komma över landet, över våra hem och vårt liv om i vågar pröva.
