Varför skulle vi annars många gånger dölja våra innersta känslor, eller varför skulle vi till exempel låtsas som om vårt land är så underbart, vår skola så fin, eller vår sjukvård så perfekt, då vi alla vet att sådan låtsaslek till stor del är en enda teater, en vacker uppsättning av idéer, en blandning av saga och verklighet?
Den rena, råa sanningen är att landet har förlorat solidariteten mellan grupperna och individerna, och att nedskärningspolitiken inte är någon sent insedd plikt eller något förbigånget förnuft, utan ett desperat försök att sopa de många problemen och orättvisorna under mattan. Samtidigt målas hårt arbete och sänkta skatter upp som en livsnödvändighet.
Ronald Reagan var den president som på allvar förde in kristendom och tro på den politiska agendan i Förenta Staterna. Innan hans tid höll man sig mest till den traditionella uppdelningen av kyrkor och stat, åtskilda, respekterande varandra, men på ett behörigt avstånd.
I dag finns det socialt progressiva och ekologiskt medvetna kristna rörelser som även har en politisk tyngd i USA, och som kommer många till nytta. Men för det mesta har en så kallad kristen livssyn inte på rätt sätt tillfört det samhället något gott. Det har mest blivit strider och inskränkthet.
Det är ändå pengarna och maktbegäret, den individuella framgångsteologin i sekulär form, som råder och regerar, ungefär som i tv-serien House of Cards.
Jesus, apostlarna och de första kristna var däremot inte mycket för att bygga upp kulisser. Snarare var de angelägna om att riva ner sådana. Jesus gick ut med sina utsagor, sina råd och sin teologi så rakt på sak att makthavarna, de rika och mäktiga, och de som trodde att de hade den enda rätta bibeltolkningen, först tappade konceptet, och sedan, då de hade samlat sig, beslöt att ta livet av honom.
Det här med att bygga upp firmor, bolag och företag som ska göra enorma vinster som sedan förutses ”droppa ner” på de fattiga och mindre lyckade individerna, är så långt bort från Jesus syn på människan och hennes samhälle som något kan vara.
Inte skulle Jesus ha sett snett på ett gäng punkare som var ”funktionshindrade” men ändå vann uttagningen till Eurovisan, och inte skulle han ha suttit vid honnörsbordet då bankirer och statschefer firar kulissframgångar med pompa och ståt. Han skulle hellre ha bott och vistats med bostadslösa och knarkare än med dem som bär oklanderliga kostymer och säger sig måna om samhället, men som mest upprätthåller kulisser.
