Det här kunde vara inledningen till en romantisk novell för tonåringar. Men egentligen är det här inledningen till en kolumn om att döma och älska.
Och det är jag som är jag. Och han är en person som med jämna mellanrum kommenterar mina texter. Alla gånger kritiskt och inga gånger uppmuntrande, vilket han förstås har all rätt att göra. Men jag har också rätt att fundera på varför.
Jag tror att han älskar argumentation och diskussion, han lever upp när åsikter möts och stöts. Jag tror att han vill utmana den som tänker att tänka lite längre och jag tror att han vill göra mig vassare och bättre genom att peka på mina brister. Jag tror att han vill mig väl. Men allt det här känner jag bara när jag verkligen orkar känna efter och försöker tolka hans agerande generöst. Instinktivt känner jag inte att han vill mig väl. Tvärtom känner jag att han vill mig illa. Och det är därför jag blir lite rädd varje gång jag ser att han lämnat spår.
Att döma är lätt. Vansinnigt lätt. Jag antar att det är därför Bibeln så tydligt påminner oss om att vi inte ska döma varandra, det kommer så skrämmande naturligt för oss.
I kristna sammanhang ursäktar vi gärna vår dom med att vi inte dömer utan tillrättavisar varandra i kärlek. Och det är till skillnad från dömandet en av de svåraste konster en människa kan lära sig. Jag tror att de flesta av oss har lättare för enhjulingar, kinesiska och att lära oss uttala och stava namnen på alla karaktärer i Sagan om ringen än vi har för att lära oss tillrättavisa varandra i kärlek. Ändå måste vi öva oss. Om vi någonsin vill ha åsikter om vad någon annan människa gör så måste vi lära oss att göra det i kärlek. Annars dömer vi egentligen bara. Även om vi vill väl så blir det helt fel om den andra känner sig mera dömd än älskad när vi farit fram.
Att tillrättavisa i kärlek är inget vi kan göra hit och dit. Det är ytterst få personer vi faktiskt har rätt att tillrättavisa eftersom det oftast är så få personer vi faktiskt älskar. Tyvärr. Det sägs ibland att barn behöver fem gånger mer positiv än negativ uppmärksamhet för att må bra och känna sig älskade och jag antar att vi vuxna fungerar på ungefär samma sätt. Också vi behöver få kärleksbevis för att vi ska veta att vi är älskade. Bara den som vet att den är älskad kan ta emot en tillrättavisning i kärlek.
Du får gärna tillrättavisa mig. Och andra. Men fundera alltid på om den person du närmar dig verkligen vet att du gör det i kärlek. Och om svaret är att du inte är helt säker, så visa lite kärlek en gång eller två innan du lyfter den där svåra frågan.
Ingen av oss vill vara den som höjer någons puls av fel orsak. Och så fort jag hunnit visa lite mera kärlek ska jag försiktigt berätta för honom vilken effekt han har på mig. Men jag har inte älskat tillräckligt mycket. Inte än.
