Vägra leva i skräckens våld!

De fruktansvärda scenerna på Charlie Hebdos redaktionsmöte förgrenade sig snabbt i åtminstone tre tydliga berättelser. Den första bärs av medierna, det var deras egen kropp som sargades, och handlar om det fria ordet, och i den berättelsen sjunker den religiösa aspekten i själva våldet undan i kraftresningen för yttrandefriheten. Den andra berättelsen är storyn om islam i Europa. Där är religionen och dess utövare i fokus – och den här berättelsen splittras ytterligare i två ådror som bägge söker syndabockar och lösningar, och där offer och skyldiga markant skiftar plats. I den ena handlar det om att åtgärda (läs: minska) invandringen av muslimer i Europa och hårdhänt rensa ut islamisterna. I den andra handlar det om ett Europa som misslyckats med integreringen och som marginaliserar muslimer och nu riskerar att göra det ännu mer. Den här tvåhövdade berättelsen har ingredienser att urarta i ett meningslöst, verkningslöst och resultatlöst käbbel där de stora förlorarna är: muslimerna i Europa.

Den tredje berättelsen är den spinoff terroristerna varken väntat eller önskat. Det är berättelsen om att vägra vara rädd. I den säger ett brokigt kollektiv av européer att de inte tänker låta sig styras av skräck. Den tolkningen manifesterade sig i miljonmarschen i Paris och är en signal i avsky för handlingar som inte är värdiga oss som människor, vare sig vi är kristna, muslimer, judar eller ateister, vare sig vi tycker si eller så. Så länge den berättelsen vinner har vi övertaget om terrorn.