Sedan hände det inte så mycket på ett par decennier. Den kyrkohandboksförnyelse som gjordes för att fira millennieskiftet blev, fastän det inte var avsikten, mer ceremoniellt betonad och kom inte in på någon grundlig diskussion om lekmännens ställning.
”Lekmän” är förövrigt ett begrepp som många numera helst undviker. Det är både genusmarkerat och lite grumligt i förståelsen. ”Leka vad då?”
Men termen ”frivilligarbetare” sitter inte heller bra. Frivillig, i motsats till dem på lönelistorna som utför sitt arbete – motvilligt? Ovilligt?
Det som verkligen inte fungerar är visan ”nu när ekonomin blir sämre blir de frivilligas insatser allt viktigare”. Det budskapet är klumpigt och brutalt och tolkas lätt som att man duger nu, när pengarna är slut.
Men så hårddraget har det aldrig heller varit. Det är skäl att erkänna att också den evangelisk-lutherska kyrkan bärs och har alltid burits av många som gjort konkreta insatser i form av tid och arbete utan lön. Så har skett under de goda åren, och så sker under de dåliga. Den primära drivkraften har aldrig handlat om pengar. I den stora förvirring över framtiden som nu råder i kyrkan är det därför viktigt att inte stirra sig alltför blind på själva strukturerna. Gräv där du står, lyder en gammal visdom. Det finns möjligheter i det vi redan har.
Klyftan mellan kyrkans anställda och de som inte är det har lyfts fram av bland annat teologen Patrik Hagman. Han ser den som en av de största utmaningarna för ett fungerande församlingsliv.
Återigen: det behöver inte nödvändigtvis bli bättre av att byta strukturer. Det är klokt att kyrkan har en maktfördelning, också mellan församlingsråd och centralförvaltning. En präst som hela tiden vore tvungen att slå vakt om sin popularitet hos församlingsborna är utsatt för många frestelser. En församling som ensam håller i prästens lönepåse likaså.
Därför är flödet mellan de tre storheterna: de frivilliga och förtroendevalda, de anställda samt kyrkans överbyggnad i form av domkapitel och kyrkostyrelse en styrka. Med paralleller till Montesquieus lära kan balansen förhindra maktmissbruk. Det handlar om ett flöde mellan positionerna som kanske borde kallas ”kommunikation”. Och det här här det kniper. Vi är dåliga på den kommunikationen. En kyrkoherde konstaterade i ett sammanhang att prästerna skulle behöva lära sig att ta emot de frivilliga rätt. De allvarstyngda löftena som kyrkoherdar avger i samband med att de installeras behöver inte betyda att de själva ska göra allt och övervaka allt i minsta detalj. De kan också tolkas som uppdraget att slå vakt om att ge frihet åt alla dem som vill församlingen väl.
