En dag efter en längre tids kamp och kramp stiger han upp i predikstolen och får inte ett ord ur sig. Hur han än söker så finns det ingenting kvar i ordförrådet. Han står där en stund, svettas, tiger och går sedan ner igen.
Ofta känner jag mig som han. Det som är ord och text står så långt borta från Gud. Vi försöker hurtigt förklara det heliga mysteriet, söndag efter söndag. Ofta får predikan bara motsatt effekt. Den lilla fläkt av tro, den aning eller doft av det gudomliga som någon förnummit, dissekeras sönder.
Jag tror bortom förnuft och förklaringar, bortom vetenskap och bevisföring, bortom kyrkomötesprogram och trosbekännelser. Jag sträcker mig mot det andliga i en ständigt böljande, tänjande rörelse.
Det är något med novembers avskalade natur och det sinande ljuset som får mig ner på knä. Så lite i mitt liv är så som jag skulle önska. Så många gånger har jag försökt börja om, ta nya tag, göra om och göra rätt, men misslyckats. Gud, hur många chanser ger du en människa, tänker jag med lera som väter genom byxknäna.
Jag vet svaret. Du ser till vår längtan, vår strävan efter rättfärdighet. Bara Gud vet hur många gånger du och jag har försökt men misslyckats, hur hett vi längtar efter förändring.
Det är nåd. Tårar får rinna befriat över vinterbleka kinder. Det är första advent på söndag, vi inleder ett nytt kyrkoår. Rid in! Rid in Jesus Kristus i vår kyrka, i våra hjärtan! Vi får riva av oss våra gamla klädnader och bre ut dem inför dig!
Solen ligger lågt i november, men du tänder ljus i botten av oss människor.
