I veckan firade teologiska fakulteten sina nittio år i Åbo. Det blev ett kalas där nostalgi och avsked trots allt blandades med en viss förväntan inför de möjligheter den nya akademiska överrocken kan föra med sig.
Fakulteten hade valt att göra en rejäl översikt av sin historia och sina nya utgångspunkter, bland annat genom att bjuda in utomstående kommentatorer.
En av dem som i sin hälsning till TF hoppades på nytänkande var Harriet Silius, professor i kvinnovetenskap. Hon uppmanade den teologiska utbildningen att på allvar granska det faktum att det fält magistrarna utbildas till fortfarande har ett förkrossande manligt perspektiv. Rent konkret handlar det om att förbereda de kvinnliga studerandena på vilken arbetsmiljö de kommer att verka i.
Livet efter TF ur den studerandes synvinkel är något som utbildarna, vad de än kallas, behöver ägna kraft och tanke åt.
Här handlar det inte om nya utmaningar. De har varit kända länge, och en hel del har också gjorts i utbildningen, men samhällsförändringarna och inte minst de ekonomiska realiteterna har ökat behovet av att få ihop studierna och den krassa verkligheten. För närvarande hittar ungefär hälften av de färdiga teologie magistrarna sig som präster, andra hälften fördelar sig inom kultursektorn eller den akademiska världen.
Teologutbildningen är samtidigt prästutbildning och en akademisk utbildning med de krav på vetenskaplig trovärdighet som detta ställer. Ändå får det inte innebära att unga teologer kastas in i en församlingsverklighet med förväntningar som känns främmande. Inom ramen för den praktiska teologin ryms visserligen både praktik och konkreta övningar. Men kopplingen till stiftet, och till levande församlingar, är något som blir allt viktigare. I all synnerhet som prästen i en församling i framtiden axlar en roll som alltmer får draget av mångkonstnär. Här är det bråttom att få till stånd ett ännu tätare band, ett fungerande nätverk som också stöder de studerandes andliga och själsliga tillväxt.
De andliga frågorna försvinner inte. I det fallet har teologin fortfarande mycket att komma med, tillräckligt för att våga hoppas på att hurra också hundrafullt.
