De listorna lämnades säkert in med en och annan lättnadens suck. Det har inte varit alldeles lätt för ombuden att få ihop tillräckligt med namn. ”Trögt på vissa ställen och hyfsat på andra”, var KP-redaktörens bedömning efter en rundringning i stiftet. På en del håll har det rentav gått bättre än någonsin på orter där man tidigare gått till sämjoval – det vill säga inget val alls. Någon annanstans har det funnits en trevlig ketschupeffekt med i slutspurten. Å andra sidan har det trummats ganska hårt för att engagera flera och nya kandidater. Det är bra. Men alla metoder var kanske inte lika lyckade. Med möjligheten att anmäla sig som kandidat centralt via nätet finns det också en risk att den livsviktiga kommunikationen mellan lokalförsamlingen och kandidaten brister från början. Det är trots allt rejälast för bägge att ha en närkontakt med varandra innan jobbet börjar, att ha någon form av samsyn på ramarna för själva uppdraget. Annars lurar besvikelsen bakom hörnet. Det är därför skäl att utvärdera hur den satsningen fungerade. Att ställa upp i valet handlar ändå om att göra en insats för en församling man känner och känner något för. Annars räcker knappast orken.
Vill man spekulera över varför det överlag krävs så mycket fotarbete för att få ihop folk så handlar det om många saker. En av dem är den hårda takt som råder i mångas liv, särskilt för dem som är i den åldern allt ska hända på en gång samtidigt: familj, bostad och karriär. I det snurrhjulet blir tröskeln till att tacka ja till ett frivilligt ansvarsengagemang kvällstid ganska hög.
Ett annat möjligt skäl är den negativa ton i kyrkans medieprofil som handlar om trassliga personalärenden, sviktande ekonomi, komplicerade sammanslagningar. Det besvär man föreställer sig kan drabba en som beslutsfattare står inte i proportion till den status det har att sitta med i organet.
Här har församlingen samma utmaning som kommunerna. Förut fanns det naturligtvis också problem av alla slag, och beslutsfattarna var lika ansvariga i besluten som nu. Men bakom den kritik de mötte fanns ändå en gemensam förståelse och respekt för att de som folkvalda ändå utförde ett uppdrag för det gemensammas bästa. I dag har vi svårt med helheter, samfund, beroenden av varandra överlag och ”respekt” hör till de fulord som luktar underkastelse. Då krävs det mycket för att vilja göra sig synlig. Synlig är sårbar, samtidigt som skotten från ofta osynliga kritiker och nättroll är allt fränare. Det här är ett genomgående drag i vårt samhälle, det får ansvarsbärarnas axlar att svikta ända upp på riksnivå. Det är symptom en sjuka vars konsekvenser vi ännu inte känner fullt ut.
Mot den bakgrunden får vi tacksamt ta emot dem som i måndags ställde sig till förfogande och önska dem och deras församlingar ett gott val.
