Det visar en liten detalj från de underbart vackra markerna där de blånande bergen i fjärran höljs av stora, vita stackmoln. I förgrunden, invid hästhagen, där ståtliga ston och ponnyer betar, är gräset fortfarande mossfärgat grönt, men de stora, för mig oidentifierade träden har redan gulnat och väntar på höstens skyfall, stormar och på ett mörker som visserligen är långt ifrån så djupt som det vi har här hos oss, men som ändå är mörker.
Snart ska farmen säljas och svärfar ska satsa sina åldrande år på ett ekologiskt projekt han har i Afrika. Följande generation neråt har inte längre mer än periodvisa sommarbesök på agendan för ranchen, som sedan ganska många år är arrenderad åt främmande människor. En period, en era, som började när svärfar var ung och i sin krafts dagar, går mot sitt slut. Familjens, släktens yngsta, en käck treåring, kommer knappast någonsin att ha en annan relation till ranchen än man har till en vacker berättelse från det förgångna.
”Släkten kommer och släkten går.” För ett par, tre veckor sedan vigdes den sista medlemmen av mina föräldrars generation i min släkt till gravens ro. Nära nittio år gammal gick hon bort, och som vanligt är i svenska Österbotten, var begravningen ljus och varm. Det är en nåd när minnet av de som varit och det som förflutit präglas av ljus.
Också kyrkan och den kristna gemenskapen får fler och fler både århundraden och år på nacken. Särskilt de senaste åren har kyrkopolitiken och mycket av den teologiska diskussionen kännetecknats av splittring i svåra och komplexa frågor. Många upplever att kyrkan fortfarande är i stort behov av förnyelse och så att säga en uppdatering av hårdvaran. De är inte nöjda med det som hittills uppnåtts. Andra är ledsna, besvikna och sorgsna över att den tolkning av Skriften som de bekänner sig till inte längre hålls i sådan aktning som de har hoppats på.
Den kristna kyrkan har alltid och i alla tider haft svåra strider om lärofrågor och läran har verkligen i många avseenden om inte i grunden ändrats så i alla fall blivit omtolkad och tillämpad på nya sätt under nya och annorlunda förhållanden.
Men när Jesus kommer tillbaka – som vi har fått lära oss att han ska göra – kommer han då att finna tro på jorden – och kommer han att finna kärlek och ljus över den tro som människor haft och som har inverkat på individer och samhällen? Det är en fråga som i tider av schismer och brist på respekt för medmänniskan kan bli brännande och spännande.
De sista tiderna ska kännetecknas av att kärleken ska kallna hos de flesta, står det skrivet. Det ser vi ju nu omkring oss. Måste det ändå vara så, att profetian uppfyller sig själv, eller är den snarare menad som en varning till bättring? Till större kärlek och större ödmjukhet inför de stora, mysteriösa frågor som livet bjuder på.
