I kyrkohistorien har det köpts både en och annan egen orgel också hos oss, både i historisk och modern tid. Många har så småningom tystnat och i värsta fall har piporna spräckts, andra har brusat vidare med större eller mindre kraft. Ser man till den evangelisk-lutherska kyrkan och dess svenskbygder har orgelköpen otvivelaktigt varit mest frekventa i navet Karleby-Jakobstad-Vasa.
Allvaret bakom bildspråket handlar om splittring – och det är något Patrick Tiainen också nämner i intervjun i veckans KP. Samtidigt personifierar han, om någon, just nu den snabba orgelköparen, när han efter en kort bibelskoletid utomlands väljer att grunda ett nytt samfund. Att den radikala tron – i betydelsen ”med drastiska beslut förbundna” – fortfarande har högt nyhetsvärde i den här regionen bevisas av hur Tiainen nått över nyhetströskeln. Därför, och för att han själv springer ur den lutherska församlingens arbete, är det skäl att reflektera över det här slaget av församlingsplantering ur folkkyrkoperspektiv. Det är inte bra att det går så här, även om man på det personliga planet önskar honom allt gott.
En oro är att regionen som sagt varit med förr. Många bär på sår efter kyrkbyggen som inte höll på åttio- och nittiotalet. Uttrycket ”min kyrka” väcker frågor. Det bygger på en helt annan filosofi än ”vår kyrka” – om det ska förstås bokstavligt. Och i viss mån måste det förstås så. Visst är Tiainen ung och ivrig. Men han är myndig och har själv valt synlighet. Det betyder också att han är ansvarig för dem som kommer och som kanske är ännu yngre än han. Att det inte är ett lätt ansvar har folkkyrkan svidande fått erfara, trots yrkeskunskap och skyddsmekanismer. Även om kyrkans myndighetstänk är en orsak till att unga kan ta avstånd, så är det ensamma ansvaret ändå en större fara än ett trögt maskineri.
Internationellt är ministrytanken inte alls ovanlig. I samhällen som saknar en kyrka med bred förankring bland folket kan en enda lyskraftig person bygga ett helt trosimperium, som inte bara handlar om gudstjänster utan också företagande, till exempel i form av mediekanaler och publicistisk verksamhet. Joyce Meyer är en sådan. Förutom att hon är en inflytelserik predikant har hon blivit förmögen på sin tro. Folkkyrkan i Finland kommer antagligen att se fler av den här sortens kyrkoentreprenörer i framtiden. Hittills har de inte haft så stor framgång, men de är en naturlig följd av globalisering, nätets gränslöshet och en allt genomsyrande individualism. Där det finns globetrotters finns det också andliga globetrotters. Tiainens projekt kan också ses mot den här bakgrunden, som en kombination av samhällsanda, internationalisering och sekularisering.
Folkkyrkan måste skaffa sig beredskap att tackla de utmaningar just dessa bjuder. Det hjälper varken att blunda eller hötta med knytnäven.
