I de avslutande avsnitten av tv-serien ”Spartacus” hanteras detta då-nu-sedan på två helt olika sätt. Spartacus, ledare för slavupproret mot Rom, vill leva som en fri man eller inte alls. Inför den sista striden utbrister han: ”Det förflutna är sällan så som vi skulle ha önskat, och framtiden är ännu oviss. Omfamna nuet, och slå bort alla andra tankar.”
Marcus Crassus, ledare för de romerska styrkorna, har tvingats fatta flera operativa beslut som resonerar illa i hans inre. När Julius Caesar påpekar för Crassus att denne alltid talar om framtiden svarar Crassus: ”Det förflutna kan inte ändras, nuet är bara ånger och förlust. Den enda trösten finns i att kommande dagar låter minnen falna.”
Lina Sandell skriver ca år 1865 i tidskriften Korsblomman en inledning till den dikt som skulle bli en av våra mest älskade psalmtexter: ”O huru dåraktigt att vilja tillägga det närvarande ögonblicket det tillkommandes tyngd! Vi skola icke hava mer än en dag, en timme, en stund i sänder att genomgå och för varje dag ny nåd, ny kraft, ny hjälp.”
Mark Twain menar att det enda sättet att möta det till synes oöverstigliga är att bryta ner det i så små delar att man klarar av att hantera dem, en bit i taget. Om vi spinner vidare på den tanken så är det kanske just så man måste möta morgondagen - lite i taget, i takt med att den blir till. Sandell är inne på samma spår.
Varför lever vi då så ofta på morgondagens villkor? Varför har vi ett behov av att staka ut vår framtid, att skissa på konturer innan vi vet vad det är vi ser? Det är för att vi bara måste få veta.
Ovisshet är någonting oerhört underbart och skrämmande. Hoppet bor där, men så gör också rädslan - den driver upp sitt taggiga buskage just bortom det trygga, beredd att nagla oss fast vid minsta snedsteg.
Vi vill skydda oss mot det vi inte kan kontrollera, och därför låter vi vårt förflutna sysselsätta oss i nuet. Vi låter oss ledas tillbaka till säker, beprövad mark och tar villigt emot arbetsredskap för att där resa en mur mot det okända. Så tillbringar vi nuet springande omkring med murbruk och spatlar - vi tätar och vi lappar, och vi låter det som varit bli det som är. Och allt på grund av det som skall komma.
Jag kan inte låta bli att förundras över hur det till synes förnuftiga och kloka kan ge upphov till sådan dårskap. Och ännu en gång vill jag göra mitt yttersta för att kunna bli som ett barn.
