”Så som det alltid har varit”

Men hickningen blir snabbt en nick. Ibland behöver någon komprimera vissa sanningar för att de ska gå in. Att de råkar leveraras av en katolik – som minsann kan stava till ordet ”traditioner” – gör dem inte sämre. Nostalgi är snäll och mjuk. I nostalgin har svunnen vardag och jobbighet slätats ut i milda och utplånande sepiatoner.

I nostalgin lurar faran att somna in i en djup törnrosaslummer där hon som sover inte längre tar ansvaret för varje dags verk. Hon ger ifrån sig trädgårdsmästaruppdraget att behålla balans mellan det som är byggt av människohänder och det som lever och växer. Häcken över kyrkans stenväggar växer kämpahög och ogenomtränglig.

Mötet med Gud är omtumlande, enligt Jeanrond. Det är inte trevligt. Snarast fruktansvärt och alltid, alltid så annorlunda än vi har tänkt oss.

Jeanrond nämner hur Bibeln ger många exempel på hur personer som möter Gud blir tvungna att konfronteras med något oväntat: sig själva. I det skedet ligger lusten att ta fram brandsläckaren inför den brinnande busken nära till hands.

Kärleken som en uppgörelse med annorlundaskapet. Kärleken som ett uppdrag att utforska distans, skillnad, konflikt och oenighet. Kärlek – just så fruktansvärd.

Men hur översätter man det till vardags, om det till exempel handlar om kyrkans liv? Det finns också en förväntan hos många att ramarna ska se likadana ut, från år till år. Psalmen Av himmelshöjd ska ha de gamla vanliga tonerna i slutet av versen. Den som tittar in mera sällan vill känna igen sig.

Vikten av att känna igen sig i kyrkan gav bland annat Borgåbladets chefredaktör Micaela Röman uttryck för i ett av de många inläggen under stiftsdagarna. Den önskan delas säkert av många. Kyrkan har ett trygghetsvärde som ofta tar sig uttryck i de små detaljerna. I grund och botten handlar det om ett fotfäste i tillvaron som man räknar med ska finnas – och därför blir osäker på om förändringarna blir för stora. Det förtroendet för kyrkan ska inte föraktas. Men frågan är, långt utöver psalm- och formarbete, om tryggheten inte ibland fått överskugga den stora frågan om vad det fruktansvärda kärleksmötet kräver både av individen och kyrkan. Den har blivit en brandsläckare under den brinnande busken.

”Så som det alltid har varit” är alltså inte någon hållbar teologi. Inte för individen, inte för kyrkan, inte för nittioåringen Borgå stift.

För att kasta ut den slutliga utmaningen från stiftsdagarnas festtalare: ”Vad vill Gud med kyrkan, den kyrka som tänker på nytt ute i öknen?”