Börjar väckelsen i Helsingfors?

Men så plötsligt en helt ny och fräsch infallsvinkel: ”Det är klart att förnyelsen börjar i Helsingfors, vare sig vi vill det eller inte!”. Orden är Olli Valtonens, färgstark verksamhetsledare för HelsingforsMission och frontfigur bakom Tomasmässorna, intervjuad i Kp 17.10.

”Avskaffa kyrkomötet och kyrkostyrelsen, och vänd upp och ned på hela beslutsstrukturen!”, fortsätter han frankt. Början kunde ske i Helsingfors, som enligt honom borde bilda en egen och självständig kyrka, med en mosaik av församlingar med olika inriktning.

Medvetet provocerande, förvisso, det medger Valtonen själv. Och inget nytt för den som följt hans verksamhet. Delvis har visionerna ju redan förverkligats i den förening som driver Tomasmässan. Ett samfund som länge varit en allvarlig utmanare, rentav konkurrent.

I sin kritik av kyrkans hopplöst tröga beslutsstruktur har Valtonen självfallet rätt. Den kommer aldrig att klara av de förändringar som nu sker, och på rätt sätt fånga upp den starka religiositet som tränger fram - också, och inte minst, genom städernas asfalt.

För just det känns kanske svårast att smälta: att förnyelsen skulle starta i metropolen, i Helsingfors. Inom kyrkan har väckelserna av tradition ju startat i periferierna. Att avantgardet inom konst och kultur är starkast i urbana miljöer, det hör liksom till nyskapandets natur. Men att också tron skulle förnyas bäst där sekulariseringen är störst, och katedralerna mäktigast? Det hade jag inte väntat mig.

Också Valtonens visioner är såtillvida frukter av metropolmiljön att hans mosaikfunderingar är möjliga bara i de största städerna. På landsbygden och i mindre städer fungerar församlingarna fortfarande med en annan och mer förmodern logik, där man hör till samma gemenskap inte för att man tror på samma sätt utan för att man bor på samma ort, och det inte finns några alternativ. Valtonens liberalistiska modell enligt vilken man borde ”sätta en prislapp på varje själ” är lika metropoldriven som de övriga reformerna i vårt samhälle. Och möjlig bara i storstäder där det finns reell valfrihet ifråga om den församling vi tillhör.

Å andra sidan: att stillatigande följa med hur kyrkan likt ett lydigt offerlamm följer kommunerna till stupstocken, och frivilligt slår sönder de traditionella gemenskaperna – det är inget alternativ. Då måste man våga göra tvärtom, och travestera Thomas Thorild: tänka rätt är stort, men tänka fritt är större.