Elever födda 1944

Nu var det jubileumsår och jag var med eftersom jag hade varit klasskamrat med dem under nästan hela min skoltid. Tillsammans med en del av dem hade jag pluggat läsning ur Vi på Solgård under tant Cavonius ledning i Topeliusskolan.

Vi samlades på skolgården och gick en runda i gamla Lönkan. Det såg nästan likadant ut som förr där inne. I den där gympasalen bröt jag tån mot ribbstolarna. Fysiksalens auditorium såg likadant ut som förr tack vare museiverket som förbjudit omställningar. I den trappuppgången stod jag när jag hörde att Kennedy hade blivit mördad. Jag hade sett honom ett år tidigare på Vita Husets bakgård, där han mötte oss utbyteselever.

Klassrummen väckte minnen. Våra lärare dök upp ur skuggorna. De flesta lever inte längre. Vi hade lärare som uppmuntrade oss och var sanna pedagoger. Men det fanns också lärare som satt krokben för eleverna för att skydda skolans ära. Några lärare behandlade vi grymt. Deras liv måtte ha varit en daglig fasa som fick dramatiska följder. Debriefing var ett okänt begrepp, då en av våra klasskamrater sköts av sin far. Ingen förklaring, bara rykten. Vi såg den tomma pulpeten dag efter dag. Skolan lämnar sina spår, hos stora och små.

Alla minnen var inte smickrande. Den gamla botanikläraren ”Kalven” hade insjuknat. Två småflickor, jag och min vän Madde (som nu friskade upp mitt minne), besökte honom på sjukhuset med en blomsterkvast.

”Här är blommor från vår klass”, sa Madde artigt. Jag såg det som min plikt att precisera: ”Från en del av vår klass!” Vilken självgod liten farisé! 

Klassfoton och minnen cirkulerade från bord till bord i restaurangen. Fast jag kom ihåg de flestas namn på bilderna måste vi presentera oss för varandra femtio år senare. Åtta av oss har avlidit.

Min bordskamrat berättade hur gymnasiepojkarna ständigt ledde religionslärarinnan Saga på hal is genom att presentera välvalda citat ur Bibeln och kyrkohistorien. En av Sagas plågoandar var Lennart, en intensiv rödhårig pojke, som alltid råkade illa ut på grund av hyss. Vi satt i samma klass redan i folkskolan (ifall han inte stod bestraffad utanför dörren). Under en speciellt tuff lektion riktade den desperata Saga ett profetiskt pekfinger mot Lennart och sade: ”En dag kommer du att tro!”

Utbrottet måste ha väckt främst löje bland ynglingarna.

Lennart var tyvärr inte med på vårt klassmöte. Vad blev det av honom? Han blev biskop i Visby stift i Sverige. Numera emeritus.