Ja, må de leva – tillsammans

Omvänt scenario: Ett födelsedagsbarn väntar ivrigt på att de inbjudna dagiskompisarna ska dyka upp på kalaset – men de kommer aldrig. Ingen har heller meddelat att de inte har tänkt komma. Det är hjärtskärande bilder, men tyvärr sanna sådana. Inte för alla, kanske inte heller så ofta, men för dem som det drabbar – både barn och deras föräldrar – är de oerhört smärtsamma upplevelser som kan färga ett helt liv. Hufvudstadsbladets Anna Svartström tog i veckan tag i kalasfirandet för barn ur flera olika perspektiv. I ett par artiklar om problematiken kring att bjuda, inte bjuda eller att inte bli bjuden, blottlägger hon tydligt att det stora syns bäst i det lilla.

När det handlar om barn handlar det alltid också om deras föräldrar. Barns smärta är föräldrarnas smärta och där barnet når sin gräns är det förälderns ansvar att ta vid. Det gäller till exempel ansvaret att säga att det inte går att bjuda alla utom en, eller att när man själv blir bjuden tackar man ja ifall det inte finns någon uppenbar orsak att bli borta.

Detta är fostran. Den är en oundviklig del av föräldraskap. Med varje nyfött barn föds det också en fostrare. Födslovåndorna kring den förlossningen varar tills den dag barnet står på egna ben som en mogen, myndig individ. Men precis som barnet behöver också fostraren växa och utvecklas över tid, något man tyvärr bara gör genom oundvikliga försök och misstag. Nåden är att växt sker, trots plumpar i protokollet.

Födelsedagskalasen och frågorna kring dem handlar inte enbart om etikett och folkvett. Det finns en djupare dimension av nyttotänkande i relationer som oroar. Egoism är inte ett särdrag för barn. Den bor i oss alla. Men tanken att man kliniskt och kallt kan välja bort dem som inte är tillräckligt nyttiga eller intressanta ”för mig” är en kombination av egennytta och individualism som grasserar som sjuka också bland vuxna. Om den blandningen okejförklaras från fostrarens sida är det en värdering som får grönt ljus. I förlängningen kan den ta sig skrämmande uttryck både hos den vuxna individen och samhället i stort. Också där finns det bildligt talat människor i korridoren som upptäcker att inbjudan till festen inte gäller dem. Att ingen verkar bry sig om detta faktum och att det tycks vara helt accepterat att det är just så.

Terapeuten och författaren Tommy Hellsten skriver i sin bok om föräldraskap om svårigheten att vara förälder. I rädslan för att axla rollen som fostrare abdikerar föräldar från sitt föräldraskap och tar kanske rollen som kompis, betalare eller retirerar till frånvaro, antingen på det andliga eller fysiska planet.

Föräldraångesten slår på. Har vi vare sig chans eller nåd? Ja, det har vi. Dessutom en stor portion kärlek och kladdiga pussar. Men mitt i dem måste det också rymmas in vänliga men bestämda ”nej, så gör man bara inte”.