Spara, spendera eller dela?

När vi i dag av regeringen uppmanas att konsumera för att hålla näringslivet i gång känns det som om rollerna är ombytta. Nu är det Slösa eller hennes syster Spendera som ska vara våra förebilder. Genom att shoppa skapar vi arbetstillfällen både i butikerna och inom produktionsindustrin. Om vi tvärtom sparar fördröjer vi konjunkturuppgången.

Men å andra sidan kan man fråga sig om inte också Spara har sina brister. Under goda år har många i vårt land kunnat lägga undan pengar för framtiden. Man har skaffat sig hus, aktier, bättre bil och sedan betalat bort lånen. Några av oss har kanske insett att vi är rätt själviska, men vi har dövat vårt samvete med tanken att sedan, när vi har tillräckligt, ska vi börja dela med oss till andra. Problemet är att detta ”tillräckligt” sällan uppnås.

Jesus ville varna dem som sparade då de borde ha delat med sig. Han berättade om bonden som fått en ovanligt rik skörd och som valde att bygga ännu större lador. Ur bondens själviska perspektiv var han klok och tänkte långsiktigt: när andra fick knappt om säd skulle priset stiga, och då kunde han göra stora pengar. Men han blundade för medmänniskans nöd.

Så vem skall vi lyssna på? Spara, Spendera eller deras kusin Dela? Jag tror vi ska undvika svartvita förenklingar, eftersom olika livssituationer kan kräva olika svar på den frågan. Den som knappt har pengar för det allra nödvändigaste kan sällan ens unna sig lyxen att välja mellan dessa – det gäller då att klara av de nödvändigaste inköpen. Spara är inte heller fel: det kan vara ett långsiktigt och ansvarsfullt vårdande av livets gåvor.

Men framför allt och först av allt ska vi vara beredda att dela med oss åt dem som behöver: det gäller både oss som enskilda och som församling.

Individualismen har smugit sig in också i våra kristna sammanhang – vi behöver aktivt utmana varandra att gå från jag till vi, från mitt till vårt, och från äga till att dela: det må sedan gälla pengar eller tid, kunskap eller erfarenheter.