Köttet blev ord …

För många år sedan höll jag kurser och föredrag i det här svåra med att vara människa, och då särskilt en kristen människa. Vid ett tillfälle blev jag bjuden till en grupp med endast män och vid ett annat tillfälle till en kvinnosammankomst. Jag körde samma övning för bägge grupperna: knyt en knut på din livslinje för de fem starkaste andliga upplevelserna i ditt liv. Männens knutar handlade alla om naturgudstjänster i militären, veterangudstjänster samt de andliga erfarenheter de fått via det brödraskap de alla tillhörde. Kvinnornas knutar handlade om de barn som inte kommit, barn som kommit men dött, barn som de valt bort, för många barn, ”oäkta” barn …Flera av kvinnorna grät när de knöt. De grät inte av saknad och sorg utan de grät för att de för första gången i ett kyrkligt sammanhang fick tala om sin barnlöshet, sin abort och sina missfall. Deras andliga upplevelser var helt och hållet kroppsliga men den andligheten hade aldrig fått en andakt, en förbön, en predikan. Obekräftade i sin religiositet hade de slitit kyrkbänken år efter år och lyssnat på historier som aldrig berörde de svåraste i deras liv. Obekräftade, oberörda och oförsonade hade de levt ett helt liv i kyrkan.

Hur kom vi så långt bort från evangeliets förkunnelse? När steg vi ur Kristi sandaler? Om någon såg kvinnorna med deras blödningar och skam så var det ju han. Han mötte deras blick, rätade på deras rygg och gav dem värdet och hoppet åter. Han bekräftade, förlät och försonade dem med sig själva. Han gav oss deras berättelser för att vi många tusen år senare ska kunna göra samma för dem som i folkmängden hastigt rör vår mantel i hopp om en helande blick. Det här är inte en kvinnofråga. Alla män kommer ur kvinnor som varit tacksamma och rädda. De har haft mammor som tagit emot dem med glädje eller som kanske inte orkat med en till. Den upplevelsen, att vara efterlängtad eller ovälkommen, är existensens känsligaste kärna och kanske också trons grund.