Sommaren är knepig

Sällan blir irrfärden så tydlig som på tröskeln till sommaren. Jag är mycket medveten om det paradoxala i att fylla ledighet, men trillar av någon orsak alltid dit. Tillsammans med julens strikt uppgjorda rörelse- och handlingsschema så är det just sommaren som tenderar att bli något överstrukturerad.

Det är så mycket som ska hända på en gång. Förutom det rent praktiska jag lovar mig själv och andra att ta itu med så ackumulerar jag upplevelser under vintern. Mycket av det som ska beröra och kännas har jag under hektiska vintermånader lagrat upp för att kunna ta fram när jag har tid att hinna känna efter ordentligt, i lugn och ro.

Sen löper jag över sommarängarna med startkablarna i högsta hugg utan att hitta någonting att fästa dem i. Uppdämda känslor är de mest svårkanaliserade, också detta vet jag egentligen. Ändå upprepas scenariot varje sommar.

Sommaren är knepig. Ledighet blir ett framtvingat vakuum - jag försöker låta bli att tänka, bara vara, men är då som bekant inte längre till. Återstår att börja bocka av på aktivitetslistan, men bara själva åsynen av allt som borde göras och upplevas gör mig matt. Jag tar mig själv i kragen och ägnar rätt mycket tankeverksamhet åt att hitta den ultimata starten. Samtidigt accelererar sommaren omkring mig, och ganska snart infinner den sig. Paniken.

Ungefär halvvägs igenom, och statistiskt sett har de varma dagarna redan förbrukats. Jag borde hinna göra allt minst en gång, annars har inte sommaren varit här. Eller, sommaren har varit här, men jag har inte varit i sommaren.

Och så tydliggörs paradoxen, igen: hur ta vara på den tid vi har? Hur griper man ögonblicket i något vars egentliga väsen ligger i en stadig och målmedveten rörelse mot höst? Ska vi bygga hyddor uppe på berget och bjuda härligheten att bosätta sig där, ska vi rusa ner och livligt beskriva det vi sett och hört i nästa facebook-uppdatering? Eller ska vi begrunda allt i våra hjärtan, låta det bli en del av oss själva?

Hur hanterar man detta flyktiga, vemodigt vackra? Tänk om spegelbilden är lika gåtfull för oss alla, och de självklara svaren egentligen bara är sökande efter fäste på mindre främmande mark.

Jag avundas liljorna på marken, så vackra alldeles i sig själva. Och fåglarna, som varken sår eller skördar. Trygghet måste vara det finaste som finns.