Provokationens makt att förändra

I viss mån hör det här väl ihop med vår stora tilltro till debatt som ett sätt att föra utvecklingen framåt. Tyvärr åstadkommer debatten i verkligheten sällan någon större förändring, den gör många gånger bara skyttegravarna ännu djupare. Dialog däremot leder nästan ofelbart till förändring och utveckling. Debatten innebär ofta att föra fram mina egna argument och torpedera motståndarens, medan dialogen innehåller ett element av att lyssna och till och med försöka förstå den andra sidans sätt att se saken. Men dialog är i dag påfallande otrendigt och definitivt inget man vinner några pr-poäng eller gilla-klick på.

Jag tycker det är lite oroväckande att vi också inom kyrkan tar till både debatt och provokation framför dialog. Oroväckande dels därför att jag personligen alltså inte tror att de förstnämnda egentligen fungerar. Oroväckande också därför att dialog och enhetssökande är en del av kyrkans absoluta kärna. Om vi inte betonar dem har vi faktiskt tappat kontakten med en del av våra rötter.

En av mina favoritpassager i NT är när församlingen i Korint skriver till Paulus om offerkött. På torget säljs kött som slaktats i avgudatempel och vissa ifrågasätter att kristna äter det. Deltar de då inte indirekt i avgudakulten? Församlingen frågar Paulus och man kunde ju förvänta sig ett ganska entydigt svar på ett så här tydligt dogmatiskt spörsmål.

Paulus svar är överraskande. Dels är det väsentliga inte var köttet slaktats, utan hur du själv ser på saken. Äter du det för att hålla dig på god fot med de gamla gudarna är det fel, äter du det precis som om det var vilken annan entrecote som helst är det helt i sin ordning. Den viktiga frågan är däremot hur din granne ser på saken. Om det stör honom borde du faktiskt låta köttet vara, oavsett din egen åsikt.

Det viktiga är inte endast den dogmatiska frågan om rätt och fel, utan hur vi för diskussionen. Är det jag, min grupp och vår åsikt som är central eller kyrkans enhet och kärleken till nästan?

Jag tror vi kunde ha mycket att vinna på att återerövra dialogen framför debatten. Att lyssna och försöka förstå snarare än att bara vinna slaget. Problemet är ju att det alltid är ”den andra sidan” som är så hårdför och kärlekslös. Din och min gruppering har ju alltid värnat om enhet och dialog. Eller?