Driv oss ut att bygga broar

I en introduktionstext till Mika Ronkainens film ”Ingen riktigt finne” skriver reportern om att återvända hem och finna sin identitet. Meningen tilltalade mig då den känns aktuell i mitt liv. Jag sitter här i öknens utkant och funderar: Åker jag hem när vi sätter oss i flyget om en tid?  Eller reser jag bort? Att återvända hem är den stora frågan, min identitet har jag funnit under årens lopp, den har formats av livet i Finland och Afrika.

Det sägs att missionären alltid är lyckligast i ett flygplan. Hon/han är på väg hem, endera till det finländska hemmet eller till hemmet i ett annat land. Det är en rikedom att ha hem på två kontinenter. Det är också en vånda. Själen blir lite rotlös av alla uppbrott. Min själ blev kvar, den seglar mellan Helsingfors och Dakar (fritt översatt), sjunger kollegan och gospelmusikern Jaakko Löytty i en av sina sånger. Så är det.

Visst ser vi  fram emot att åka till Finland och ordnade förhållanden och kunna umgås med nära och kära. Att veta att kontakten hålls i väggen, trots att man drar ur stöpseln. Att det kommer vatten ur kran och annan lyx.  Men det är sorgligt och vemodigt också. Vi ska ta avsked av kära vänner och släktingar också här. Ses vi mera? Det är inte självklart, vi blir äldre, vännerna likaså. Här är livslängden inte lika lång som i Finland.

Jag tar avsked av ett folk jag älskar, trots våra olika kulturer, med en helt annan syn på hur tiden ska användas. Jag tar avsked av en kyrka jag älskar trots långa predikningar och haltande administration. Jag tar avsked av vänner och släktingar som är så innerligt kära. Några har meddelat att de nu är våra barn, vi har fått åtminstone en pojke och en flicka till, och några barnbarn på köpet. Trots att det inte är lätt är jag tacksam över avskedets smärta, det betyder att det finns kärlek bakom allt. Jag har fått förmånen att leva i ett land som tagit emot mig med öppna armar och som frikostigt delat med sig av allt sitt goda.

Psalmen som citerades i början fortsätter, ”driv oss ut att bygga broar, till en annan morgondag”. Broarna ska byggas både hemma och här. Både finländare och senegaleser och alla andra nationaliteter behövs i brobyggandet för att vår gemensamma värld ska bli bättre för alla. Jag hoppas få vara med en tid ännu och utvecklas i brobyggandets konst.