Så som det blev

En som nitat sig fast hos mig är Livet är inte spikrakt, en ganska vanlig samling funderingar – men en bok med ett dramatiskt omslag med en jättespik mot rödflammig bakgrund.
Spiken är krokig och inte ens halvt inslagen i sitt underlag. Blir knappast heller eftersom den ju är, ja just det, krokig.

Livets två jätteutmaningar är halvfärdigheten och ofärdigheten. Tillvaron är en ständig kamp mot det som bara nästan blir och det som faktiskt skräpar sig fullständigt redan i början.

Och hur mycket man än kan tala vackert om att det är just de ”ofullständiga dagar som kom och gick som är själva livet” så glöder ens frustration lika hett när man slår sig på tummen och just de egna livsspikarna kroknar mitt i slaget.

För ett tag sen var trenden på Facebook att lägga upp profilbilder med barndomsfoton. Det var fascinerande att se kavalkaden av linluggar och tandgluggar med samma markanta drag som gjorde att jag omedelbart kunde se likheterna mellan dem och de vuxna jag känner i dag. Möten med barnens blickar väcker eftertanke.

Visste de – vi – att vi skulle bli sådana som stora? Var det just det här vi ville?

Knappast helt och hållet. Jag känner mina egna krokigheter, sådana jag helst hade varit utan. Men jag har inte heller något behov av att backa tillbaka och börja om. Nej, livet blir inte spikrakt. Men det blir.