Inte sams - men nog tillsammans

”Se hur de kristna älskar varandra”, lyder ett av de bibelställen som man cyniskt brukar drämma till med när de inomkyrkliga svallvågorna går som högst.  En i och för sig märklig utgångspunkt: Att älskande inte skulle kunna diskutera eller till och med gräla häftigt? Samtidigt är det ett faktum att de slitsamma evighetsfrågorna inom kyrkan har vållat djupa skador både inuti och utåt av många och segslitna sammandrabbningar. Det är inget självändamål att gräla och de djupaste och mest långvariga konflikterna också inom världspolitiken närs ofta så till den grad av själva grälet att många glömt vad det ursprungligen handlade om.

därför var det välkommet att kyrkomötesombudet Anna-Mari Kaskinen vädjade om att kyrkan ska slå armarna om sin enhet, trots spretiga åsikter. Motionen bollades till biskopsmötet, som nu valt att ge den i retur till enskilda medlemmar och till de olika rörelserna och fraktionerna inom kyrkan. Trots att ledarna för kyrkan, biskopar och kyrkoherdar, bär ett särskilt ansvar för saken så är det något som alla måste slå vakt om, sägs det.

det är rätt och riktigt, samtidigt som det visar på det som är den protestantiska folkkyrkans både frihet och förbannelse. När man högljutt ropar efter kyrkans gemensamma linje och policy blir svaret enligt renlärig lutherdom: Tänk själv! Men fastän detta låter högt och fritt i teorin blir det problematiskt i praktiken –och därför har vi  ändå sett preciseringar som genast kommer att handla om gråzoner: Ska vissa organisationer favoriseras/marginaliseras på grund av de teologiska uppfattningar de förespråkar? Vem ställer i så fall det kravet? Vilka tvingas i så fall efterfölja det? Ju mer den evangelisk-lutherska folkkyrkan antar formen av en lös överbyggnad för olika tolkningar av lutherdomen, desto mindre kan den överbyggnaden syssla med aktiv teologi om bygget ska hålla ihop. Ändå har ledningen gått in för teologiska fingervisningar, som hur bra de än är trots allt gör vissa läger inom kyrkan till vinnare och andra till förlorare.

VÄCKELSERÖRELSERNA har ofta fått axla rollen som syndabock och själva ordet ”väckelserörelse” blir ibland ett kollektivt skällsord för bakåtsträvare i största allmänhet. Ändå är det just här de trognaste kyrkoanhängarna och kollektivets bärare finns. Bland annat Hanna Salomäki, forskare vid Kyrkans forskningscentral, visar i sina undersökningar att just inom väckelserörelserna finns det en aktiv kärna som stöder kyrkan –samtidigt som de paradoxalt nog känner sig oönskade i samma kyrka.

Det finns jämlikhetsfrågor inom kyrkan, som ska behandlas som sådana och inget annat. Där kommer man - också väckelsefolket - kanske till en punkt där det handlar om att acceptera att saker har förändrats, eller ta konsekvenserna. Men en av de mer komplicerade ojämlikhetsfrågorna är den där en del av den gemensamma kroppen rudimentförklaras som något man i tyst överenskommelse och med lämpligt överseende väntar ska trilla bort av sig själv så småningom. De mekanismerna har en otäck bismak av mobbning och översitteri och hör inte hemma i kyrkans gemenskap.