Snart dags för sju veckor utan

Askonsdagen om en knapp vecka är startskottet för den tiden. Den 13 februari går en rad kändisar därför in i en offentlig fasta, engagerade av kyrkan, Ekumeniska rådet och Finlands miljöcentral.

Påskfastan brukar också kallas stora fastan. Den är den långa vandringen upp mot påsken, som är kristenhetens största och viktigaste högtid.
Lika mycket som den traditionellt sett har handlat om att avstå från något har den inneburit att den som fastar också bejakar något annat. Mindre koncentration på ätandet och tillredandet av maten, mer tid över för bön och meditation.

På en vänster sitter fastan illa i ett samhälle där all tid är strömlinjeformat lika. Vi har för länge sedan utplånat skillnaderna mellan ”öppet” och ”stängt”, ”säsong” och ”icke-säsong”, ”tillgång” och ”brist”. De frukter som inte växer hos oss just nu låter vi gladeligen plockas åt oss någon annanstans och kassan knappar in den en söndag kväll halv tio i en butik med tillstånd att låta alla dagar vara likadana. Den evighet kristendomen talar om har vi skapat en artificiell nidbild av i det alltid öppna, alltid tillgängliga. Också i det här fallet flödar fastetiden motströms i budskapet att allt inte finns tillgängligt, alltid.

Tidlösan är en märklig lökväxt. Den påminner om en krokus, men blommar på senhösten när allt håller på att gå till vila. Den värld vi nu byggt åt oss sover aldrig, tar aldrig höst. Och risken är att detta trubbar av oss och bränner ut oss som människor. Och det är i det avseendet som något så gammalmodigt som fasta och avstående faktiskt kan bli en attraktiv motvikt. Fastän det här med att fasta traditionellt sett har skötts diskret och utan större ståhej kring den fastandes person är det kanske därför helt i sin ordning att kyrkan nu gör en synlig drive för att lyfta fram fastan.

Det gäller också att komma ihåg den dubbla funktionen med avståendet. Genom att jag avstår från något jag annars sätter ut tid och pengar på blir resurser över för någon annan, och det kan få gå vidare till dem som är utan. Alltför många lever nämligen i en fasta där tvånget att avstå är vardagsmat. Vår konsumtion av teknik och medier är ofta också ett diskussionsämne när fastan närmar sig. Avstå från Facebook? Twitterfasta? Mediefasta? Ett sådant val kan ge tid över för annat som trängts undan – familjetid, boktid, bönetid eller promenadtid.

Djupast av allt är fastan den långa vandringen tillsammans med en prövad Kristus. Viljan att dela det lidandet handlar om att dela insikten om att världen är en enda, att bristen är en enda och vår gemensamma. Att vi alla står inför samma villkor och det enda vi har att sträcka oss efter är storordet nåd. Någon har sagt att evangelium är när en tiggare säger till en annan:”Kom, jag vet ett ställe där det finns bröd.”