Ropa till Gud – men agera för sexualbrottsoffren

På minnesdagen för förintelsens offer delar svenska kyrkan i Linköping en bild på en ikon föreställande Jesus, klädd i fångdräkt, med håret avrakat, ögonen insjunkna. Det är prästen och konstnären Mats Hermansson som målat ikonen ”Jesus i Auschwitz”.

Han skriver att människor ibland undrar var Gud fanns när massutrotningen av judar, romer, homosexuella och funktionsnedsatta pågick i det nazistiska Tyskland. Man kan såklart undra det, skriver han, men en lika relevant fråga är: Var fanns människan? Var höll humanismen och det mänskliga hus?


Vintern 2026 vadar vi i rapportering om Epstein-filerna. Att Jeffrey Epstein själv utnyttjade minderåriga sexuellt är gamla nyheter. Det nya är att hans nätverk var så stort, att världen tycks styras av människor som är beredda att ta för sig på det sättet – eller redo att titta bort då andra gör det.

Samtidigt lanseras Gisèle Pelicots självbiografi ”En hyllning till livet”. Rättegångshösten 2024 framkom det att hon blivit drogad och våldtagen av sin egen man, och av över 50 andra män som han bjudit in över nätet. Gisèle Pelicot valde en öppen rättegång. Att hålla den sluten skulle ha skyddat förövarna, och hon ville se skammen byta sida.

De som våldtagit en medvetslös Gisèle var mellan 20 och 70 år gamla. De jobbade som lastbilschaufförer, brandmän och journalister. Några var pappor. De var gifta, skilda och singlar. Det enda de alla hade gemensamt var att de alla var män som bodde i närheten av Gisèle och Dominique Pelicot.

Gisele förstod såklart att något var fel. Hon tappade ofta minnet, stora sjok av tid fattades henne. Så hon utgick från det enda rimliga: att hon höll på att bli minnessjuk. Inte det orimliga: att hennes man smulade ner sömntabletter och ångestdämpande i hennes hallonsorbet.


Epstein och Pelicot är extrema berättelser om övergrepp som sticker ut i mediebruset. Samtidigt aktualiserar de en närmast existentiell barn- och kvinnofråga: vem kan man lita på?

Uppdrag Gransknings dokumentärserie ”Jakten”, om barnpornografibrott, har underrubriken ”Din granne. Din farbror. Din vän”. Så ser verkligheten ut enligt de poliser som arbetar med att motverka den här typen av brottslighet.

En av poliserna frågar sig varför exempelvis gängkriminaliteten diskuteras så intensivt i Sverige. Han säger att den här typen av brottslighet är ett större problem, fler drabbas. Kanske gör det sig bara inte lika bra som valfråga.

Att vara människa i allmänhet, kristen i synnerhet, är inte bara att önska varandra Herrens välsignelse och ta i från tårna i refrängen till ”Ropa till Gud”. Det är också att våga se på verkligheten med nykter blick.

Det är att vilja vara med och motverka att det sker fler pedofilskandaler, som de i katolska kyrkan, som den i Skutnäs bönehus. Det här som två exempel som fått synlighet, men sexualbrott mot barn (och vuxna) är inget katolik- eller laestadianproblem. Det är ett människoproblem.

Fallet Pelicot uppdagades av en händelse. En säkerhetsvakt i ett köpcentrum såg Dominique Pelicot filma under kvinnors kjolar och kontaktade polis, och polisen tog ärendet på allvar. Någon i kedjan av händelser förstod att den här typen av kränkningar kan höra ihop med allvarligare sexualbrott. Någon lyckades få tillstånd till en husrannsakan och hittade tusentals bilder och filmer på övergrepp.

Väktaren hade civilkurage. Polisen hade resurser.

I år är det församlingsval, om ett år är det riksdagsval. Hur arbetar din församling eller väckelserörelse för att inget barn ska drabbas? Finns det politisk vilja till att arbeta förebyggande mot sexualbrott i Finland? Det är frågor vi måste ställa också i svåra spartider. Kanske särskilt i svåra spartider.

För då det är för sent att förebygga är frågan som kvarstår sällan ”Var fanns Gud?”, utan ”Var fanns mänskligheten?”.


Läs mera om sexuellt våld här: Tusentals sexualbrott mot barn anmäls – "Många förstår inte hur vanligt det är"