Naket om ångest i sakhimlen

Det här sägs vara upptakten till den aktuella och uppmärksammade dokumentären Tavarataivas (Sakhimlen) som har premiär nu i veckan. Upphovsmakaren Petri Luukkainen är själv mannen med för många saker, och hans story är resultatet av den drastiska idé som föddes i hans huvud.

I stället för att köpa något alls stuvade Luukkainen in allt han ägde i ett källarförråd. Han gav sig själv ett ettårigt köpförbud samtidigt som han fick hämta ut bara en pryl om dagen ur förrådet. Den första kvällen sprang han följaktligen naken på gatan till förrådet, nappade en dagstidning ur pappersinsamlingen för att skyla det nödvändigaste och kom tillbaka med sin ytterrock.

Ett smart uppslag till en dokumentär. Diskussionen Petri Luukkainen har väckt är också fascinerande. Visst kan den allmänna reaktionen välvilligt nicka på huvudet åt en så vacker och hög idé – i princip. Men när det blir vardag och medmänniskan i fråga blir en onåbar slusk på grund av att han vägrar hämta ut sin telefon ur förrådet, eller drar på fiskefänge med kompisarna utan att själv kunna låna ut ett enda drag i retur – då slår givarna för sociala koderna på rött. Det är inte det att kompisarna inte har utrustning att låna: de har flera uppsättningar extra. Det är känslan, både hans och deras, av att han är en snyltare för att han inte har något alls.

Det Luukkainen avslöjar för sig själv och för oss andra är nämligen att vi inte har saker för att vi behöver dem. Vi har dem för att vi vill ha dem och för att de ger oss ett värde i den mellanmänskliga kontakten.

Här drar dokumentärfilmaren paralleller till religionerna och konstaterar att också de handlar om att avstå från saker. Givandet av allmosor i islam och den kristna uppmaningen att dela sitt bröd med den fattige är inte bara till för mottagarens skull. Det handlar lika mycket om givarens egen relation till det materiella. ”Jag upptäckte att jag har skaffat saker för att bli lycklig”, är en av insikterna i Tavarataivas.

Den enda som enligt Petri Luukkainen förstod honom var hans mormor, som hade genomlevt efterkrigstidens bristår. ”Hade jag lyssnat på henne så hade jag aldrig behövt det här experimentet”, konstaterar han.

Sant. Samtidigt sticker det onekligen lite i ögonen att budgeten för denna dokumentär, som filmats med låga produktionskostnader till största delen hemma hos Luukkainen själv, går loss på hela 300 000 euro. Det kalaset betalas huvudsakligen av Finlands filmstiftelse. Kanske är det vad en allmän debatt om materialism kostar år 2013.