Gemenskap med öppen dörr

Innan betalkanalernas tid var tv-tittandet en gemenskapsfaktor i samhället. Samma program snurrade i de flesta familjers vardagsrum och dagen efter kunde man i skolan prata med kompisarna om vad som utspelat sig i t.ex. Columbo eller Happy Days. Kulturkrockar uppstod endast då jag träffade österbottniska kusiner som hade tillgång till Sveriges tv och därför pratade om helt andra program. Ännu i dag finns det enstaka program och serier som lyckas samla stora skaror, men allmänt taget har mängden program och avgiftsbelagda kanalpaket bidragit till att samhällets ökade mångfald och polarisering också återspeglas i tittarnas beteenden.

Det gemensamt upplevda svetsar oss samman, eftersom det skapar en referensram mot vilken vi kan spegla det som vi ser eller upplever. Den här vardagliga insikten har en tillämpning också i kyrkan. Det religiösa språket, de bibliska berättelserna och symbolerna, liturgin, sångerna och musiken känns viktiga och värdefulla för den som vuxit in i dem. En av kyrkans viktigaste uppgifter är uttryckligen att hålla traditionerna om vad Jesus sade och gjorde levande. Genom att ta del av det här gemensamma arvet får människor en referensram med vars hjälp de kan se på sig själva i den kristna frälsningshistoriens ljus.

Men alla gemenskapsstärkande faktorer har tyvärr också en avigsida: även om de förenar många människor finns det alltid andra som lämnas utanför, därför att dessa inte kan, inte vill eller inte ges möjlighet att vara en del av gemenskapen. Det som känns tryggt för den ena kanske upplevs som ett hinder av någon annan. Traditionerna är livsviktiga, men vi måste akta oss så att de inte utvecklas till självändamål som snarare döljer budskapet än förmedlar det. Jesus kunde vara radikal både i sin trohet mot skrifterna och i sin omtolkning av dem, när kärleken till en vilsen och nedtyngd medmänniska krävde det. Här har vi vår förebild