En krystad men ytterst sann koppling mellan tandställningsödet och livet med Gud

För ungefär ett år sedan skrev jag en kolumn här om nåd. Jag skrev om den vackra nåd vi mötte när vi ringde och beställde en ny tandställning första gången hunden åt upp den. Och andra och tredje och fjärde …
Vänliga läsare har frågat hur det har gått med tandställningen och hunden sedan dess. Det korta svaret är att det har gått dåligt. Jättedåligt.
Vänliga läsare har frågat hur det har gått med tandställningen och hunden sedan dess. Det korta svaret är att det har gått dåligt. Jättedåligt
Absolut ingenting blev bättre av att dottern också fått en precis likadan lika tuggvänlig tandställning. Hotet är numera dubbelt och hunden har dessvärre inte genomgått den personlighetsförändring som hade krävts för att den ekvationen ska gå ihop.
Jag tror jag vet vad du tänker. Du tänker att vi föräldrar måste vara hopplöst passiva och ansvarslösa, men det är en helt felaktig och orättvis tolkning av läget. Och det här är mitt budskap i dag: människor får inte alltid vad de förtjänar. Vi förtjänar bättre än så här! Vi tjatar om tandställningar så ofta att vår åttaåring flera gånger har upplyst oss om att livet faktiskt handlar om annat än tandställningar. Vi är ständigt på vår vakt och så fort vår hund inte är där vi är drabbas vi av panik och letar desperat under soffor och sängar på jakt efter ännu en tandställning som mött sin överhund.
Vi är ständigt på vår vakt och så fort vår hund inte är där vi är drabbas vi av panik och letar desperat under soffor och sängar på jakt efter ännu en tandställning som mött sin överhund.
Vi har tagit till alla tänkbara vettiga knep för att få barnen att inse tandställningarnas värde och också de mindre vettiga knepen hot och mutor. Två vuxna människor går varje morgon in i två barnrum och kollar att tandställningarna är i sina lådor på en hundovänlig plats. Vissa dagar känns tandställningarna onekligen som ett deltidsjobb för både mig och min man. Kan man gå ner i arbetstid för att ens barn har tandställning? Finns det månne något Fpa-stöd att söka för vård av tandställning?
Eftersom den här texten ändå ingår i Kyrkpressen vill jag avsluta med en lite krystad men ytterst sann koppling mellan tandställningsödet och livet med Gud: i vissa stunder har jag klamrat mig fast vid sanningen att Gud ser och vet allt. Att han ser vår ihärdiga kamp, vad tandvården än må tro om oss.
Jag vill avsluta med en lite krystad men ytterst sann koppling mellan tandställningsödet och livet med Gud.
Jag har också för en kort tid sedan skrivit upp ”tandställningarna” på min dagliga bönelista. Och sedan dess har ingen tandställning försvunnit. Men tro mig; jag är ytterst ödmjuk här och tänker att det bara är en tidsfråga. Få saker har (för)ödmjukat mig lika mycket som att ha barn med tandställning och hund.