Om Gud och avgudar

Svenska kyrkan – som jag ”tillhör” – vilar formellt på en 710 sidor tjock lunta ”lutheranska” texter – Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Men vem har läst dem? Vem kan på stående fot till exempel redogöra för innehållet i de ”Schmalkaldiska artiklarna”?

De flesta har inte en aning om vad det är. (En hörnsten i luthersk kyrkohistoria.) Men jag tar det med jämnmod. Man kan faktiskt tro på och tillbe både Gud, Jesus och den heliga Ande utan att kunna rabbla kyrkans alla officiella bekännelseskrifter. I vissa avseenden är det en välsignelse att vi inte läser Luthers skrifter – jag avser här bland annat hans otäcka och hatfyllda antisemitiska utgjutelser.

Å andra sidan kan jag tycka att det delvis är en stor förlust att vi ofta faktiskt är analfabeter när det gäller Luther – inte minst eftersom många av oss ”tillhör” den evangelisk-lutherska traditionen. Till exempel är hans språkbruk i en klass för sig. Han är drastisk, burlesk, humoristisk. Det är ofta kul att läsa Luther. Inte för en sekund ”tråkig”, ofta sprängfylld av frustande liv och vitalitet. Och hans tankevärld känns ofta oerhört modern och aktuell.

Ett exempel. I hans Stora Katekes skriver han om Guds första bud ”Du skall inte ha andra gudar vi sidan av mig”. Han skriver här att alla människor har en gud, men i många fall är det en avgud.
”Det finns många som menar att de har både Gud och allt de behöver, om de bara har ägodelar och pengar. Många förlitar sig helt på sådant. De bröstar sig stolt och självsäkert över det och frågar inte efter något annat. Även en sådan person har en Gud, och den guden heter Mammon.”

Jag läser detta i dag på morgonen. På eftermiddagen tar jag bilen ut till ett jättelikt varuhus i stadens utkant för att inhandla några småsaker. Det är i början av jultiden. Trots att det är vardag är varuhuset proppfullt.
Jag inser att för många är detta varuhus ett modernt tempel. Konsumtion är deras gud. De faller i hänryckning och tillbedjan inför utbudet. Tillhörighet är att tillsammans med alla andra gå efter markerade pilar, att stå tillsammans i långa kassaköer. I denna miljö känns Luther helt adekvat och modern. ”En person som dyrkar mammon fäster hela sitt hjärta vid sådant. Detta är den vanligaste avguden på jorden.”

Gud och avgudar. Ni kanske känner ordstävet: ”den som har mest prylar när han dör, han vinner”. Minst lika typiskt för vår tid som för Luthers 1500-tal.