Jag önskar mig en riktig jul

Och där finns den smärtsamma insikten om att det där vackra som glimrar i minnets förskönande spegel trots alla ansträngningar aldrig kommer tillbaka. Sospiria, lär kyrkofäderna ha kallat den sortens längtan. Blandingen av skönhetsupplevelse och saknadens smärta.

När kyrkpressen för ett par nummer sen skrev om två diametralt motsatta sätt att ta emot julen, Bulla upp eller banta ner,  var responsen stor och varm till de inblandade. Många kände igen sig både i julnojorna, viljan att ta avstånd från dem eller viljan att hålla tag i dem trots att vardagen snurrar lite för fort för att man ska orka och hinna med. Andra känner igen behovet av att få göra så som man brukar, för att få en riktig jul. Båda måste få bejakas. Det sociala tvånget att hänga upp julgardiner är kanske inte lika starkt längre som det var för ett par decennier sedan. Det finns trots allt en växande traditonstolerans, som också kan se den avskalade julen som ett alternativ. Men då är det viktigt att den toleransen gäller åt bägge hållen.

Samtidigt märker nämligen de som vill skala bort mycket och radikalt att det hastigt uppstår tomrum när man gör det. En insikt kom från Lars-Johan Sandvik, kyrkoherden i Nykarleby. Han krönikerade i Vasabladet om far- och morföräldrarnas huvudbry inför uppgiften att skaffa julklappar. Är julklappar till alla ett måste och hur dyra ska de vara? Är det bättre med en sedel än ”fel” klapp?  Det finns säkert många som känner igen den här sortens vånda, och som kanske går in för alternativa lösningar. Någon väljer att ge handlingar eller upplevelser, någon annan sätter det i system så att var och en köper bara en klapp, till en person.

Det som kändes rationellt kan efteråt väcka en viss tomhet, konstaterar Sandvik. Tunga traditioner som försvinner måste ersättas med något annat för att det inte ska kännas fattigt. Och vårt land är kargt och festfattigt, så pass att vi kanske inte är så duktiga på det helt enkelt.
För många är det en stor glädje att få ge, för en själv också, när prestationsrädslan inte ligger så tungt över en. En nyckel är kanske medvetenhet. ”Jag ger – för att jag vill det, enligt den förmåga jag har. Jag gör – för att jag vill det, likaså enligt min förmåga.” Det är den här tanken som lätt sköljs bort med reklamen med årets julklappar och festbordsdukningar som droppat in i våra postluckor sedan november. Men håller man den kvar glider julskinkan och presenterna ur centrum. I stället ser man klart dem man älskar, i fest och vardag. Som finns här just nu. Just så som det var tänkt.