Gud är densamme, även de gånger kyrkan och människorna i den gör bort sig och gör fel

Häromveckan hade jag förmånen att delta i en diskussion som bland annat rörde vid ämnen som skuld, skam och tro. På ett av sidospåren kom vi in på problematiken kring dem som bränt sig på tron och kyrkan.

För många är kyrkan rent av symbolen för trygghet. Den är en inneslutande famn där man känt sig accepterad och fått höra att man är älskad och värdefull. För en del är den det rakt motsatta. Kyrkan har känts som en hård, sluten värld med knivskarpa gränser mellan rättfärdiga och orättfärdiga, rätt tro och fel tro och klart utmejslade syndakataloger. Kyrkan har inneburit kontroll, makt och maktmissbruk. För vissa har det här lett till att de bränt sig på kyrkan och vänt tron ryggen, för andra till svåra minnen och rent av trauman i bagaget.

För vissa har det här lett till att de bränt sig på kyrkan och vänt tron ryggen, för andra till svåra minnen och rent av trauman i bagaget.

Vi borde bli bättre på att se och bejaka de här berättelserna. Dels därför att det ger oss möjlighet att lära oss och slippa göra om samma misstag flera gånger. Dels därför att de människor som varit med om de negativa upplevelserna behöver få bli erkända och inte undanskuffade och nedtystade. Vi vill i regel väl inom kyrkans väggar, men ibland blir det ändå fel. Och det behöver vi se, erkänna och lära oss av.

Vi behöver också lära oss att flera saker ibland kan vara sanna samtidigt. Det faktum att jag kanske trivts i församlingsgemenskapen och där kännt mig välkommen och bekräftad blir inte automatiskt fel bara för att en annan människa fann samma gemenskap destruktiv. Vi kan båda ha rätt i vår upplevelse. Mina positiva erfarenheter förminskas inte av att jag erkänner en annan människas negativa upplevelse av samma sammanhang. Och omvänt; en annan människas trauma försvinner inte bara för att jag tycker att sammanhanget var positivt för mig. Olika människor kan uppleva samma kyrka och samma förkunnelse diametralt olika, och vi behöver kunna se att båda upplevelserna är sanna och kan existera parallellt. Och därigenom även se varandra och godkänna varandras erfarenheter, både de negativa och de positiva.

Olika människor kan uppleva samma kyrka och samma förkunnelse diametralt olika, och vi behöver kunna se att båda upplevelserna är sanna och kan existera parallellt. Och därigenom även se varandra och godkänna varandras erfarenheter, både de negativa och de positiva.

En upplyftande detalj i sammanhanget var att en diskussionsdeltagare konstaterade att hen trots allt inte förlorat tron på Gud, även om tilliten till kyrkan fått sig en rejäl törn. Den aspekten gladde mig något oerhört. Jag ber och hoppas att många av dem som bränt sig ska kunna se skillnaden; att Gud trots allt är densamme, även de gånger kyrkan och männikorna i den gör bort sig och gör fel. Han håller, även om vi inte gör det.