Allmänneligt i kyrkan 2.0.13.

Förmågan att få ihop den krutladdningen är kanske inte helt och hållet något som har med tidsanda att göra. Men i splittersamhället som snart går in i 2013 är utmaningen snarast enorm.

Kyrkans världsliga strukturer och reformer har ältats hela året. Nu är det budgettider och än en gång får församlingarna, och i förlängningen de folkvalda förtroendevalda, stava på satsen om kyrkans väsen. I det här fallet är det mera konkret, och leder till att budgetmoment både lyfts in och stryks. En av de sorgligare för Kyrkpressen, vårt stift och församlingarna i fråga är Raseborgs och Kimitoöns församlingars beslut att inte längre ge alla sina medlemmar Kyrkpressen.

För det är här, när de ekonomiska förutsättningarna för kyrkan hårdnar, som själva grundtanken börjar prövas på allvar. Kyrkostyrelsen har ökat trycket på församlingarna och kräver nu att de ska betala in pensionspengar för att täcka de framtida behoven. De pengarna tas, som någon uttryckte det, vid själva källan – det  vill säga i samband med skatteintäkterna och räknas alltså inte på de utbetalda lönerna.
Det leder i sin tur att de allra flesta församlingar tvingas dra åt svångremmen ännu ett hål. För många börjar situationen bli ohållbar.

Och då skorrar utsagan om ”en enda” kyrka onekligen lite falskt. När representanter för en församling i kyrkomötet sitter och grubblar över var man ska ta pengarna ifrån, drar det ett sus genom salen när ett annat ombud undrar om man inte kan betala bort alltsammans på en gång. Det är bara att erkänna faktum: kyrkan är allmännelig, ja, men dess ansikte är inte detsamma från församling till församling när man ser till resurserna. Den är inte heller det helt och hållet ens när man ser till det andliga kapitalet och teologin. Till skillnad från den frikyrkliga församlingssynen ser den lutherska kyrkan på sina församlingar som celler i en och samma kropp. En församling är inte den minsta enheten i organisationen kyrkan, församlingen är kyrkan.

Men när församlingarna inte längre är lika i det materiella vittrar också tanken om kroppens helhet. Reaktionen blir lätt isolering. Isolering för ”att man kan” eller för ”att man inte kan”. Då byggs skyddsmuren runt den egna församlingen: mitt, eget, lokalt. De rika gör sina egna satsningar, för sina egna församlingsbor, med sina egna pengar. De fattiga sparar på det gemensamma och allmänneliga. Kroppen blir cell, cellen blir min. Men det håller inte, varken teologiskt eller ekonomiskt.
Kyrkans medlemmar flyttar, de är ”allas”. De må vara planterade i en orts andliga drivhus – men inget predestinerar dem att stanna där. De är ingen privategendom utan kyrkans pulserande blod.