Tro är inget vi kan göra ensamma – ibland behöver vi vara varandras vikarierande hopp

De springer med klapprande sandaler och böljande klänningar. De får hålla hårt i slöjorna så de inte åker av. De springer med pumpande hjärtan. De springer i glädje, men också med bävan. Kommer de att bli trodda?! De vet knappt själva vad de ska tro, men sången sjunger i deras kroppar.

Morgonens första och tidigaste lovsång sjöng den blanksvarta koltrasten ur sin granna näbb. I sin lilla gestalt är den en Kristussångare som sjunger så det värker i själen. Den sjunger om döden och uppståndelsen, om tro och tvivel, om hopp och förtvivlan. Den sjunger starkast i skymning och innan gryningen. När det är som mörkast och vi är nära att ge upp, då brister koltrasten ut i sång: Det finns hopp! Dagen kommer! Livet vinner!


Enligt en judisk tradition sjöng Gud fram skapelsen: det första ljuset, markerna, vattnen, fiskarna, kräldjuren, människan. En sång som ljuder i varje dna-sträng, Kristussången, den som på den yttersta dagen sjunger upp oss ur döden och vid tidens slut skall sjunga fram en ny himmel och en ny jord.

Tro är att lita på Gud i mörkret, tro är inte att på ett kvasimagiskt sätt förvandla mörker till ljus.

Tro är att lita på Gud i mörkret, tro är inte att på ett kvasimagiskt sätt förvandla mörker till ljus. Till sist kommer Gud att göra det, men här och nu är vi kallade att leva i tillit, även i mörkret. Tro är inget vi kan göra ensamma. Den är en Andens gåva, något vi som kyrka gör tillsammans. Ibland behöver vi vara varandras vikarierande hopp.

Vi ber att uppståndelseljuset ska spridas från människa till människa, över savanner, skogar och oceaner, genom kåkstäder och flyktingläger, fängelser och sjukhus, miljonstäder och bergsbyar. Kristus är uppstånden! Ja han är sannerligen uppstånden.

Det finns hopp för människan, för mänskligheten, för skapelsen. Jesus nedsteg till det svartaste hålet i kosmos och vände tillbaka i seger.

Det finns mörker, sjukdom, lidande och orättvisor i vår värld, men det finns också kärlek, medmänsklighet, självuppoffring och frid. Världen kan tyckas vara helt utom vår kontroll, men vårt gensvar på det kan vara omtänksamt och ömsint.

Världen kan tyckas vara helt utom vår kontroll, men vårt gensvar på det kan vara omtänksamt och ömsint.

Vi är, var och en av oss, kallade att vara uppståndelseljus i världen, att med koltrasten sjunga hoppets Kristussång också när det är som allra mörkast.