Språkstrategi ja tack – kiitos!

Som bäst jobbar en arbetsgrupp under statsminister Katainen med en språkstrategi för bägge nationalspråken. Målet är få till stånd ett handlingsprogram under den här regeringsperioden med konkreta förslag för hur Finland ska förbli ett land med två levande nationalspråk.

Här har Svenska Finlands folkting varit en aktiv part. På politiskt svenskt håll väckte det därför en viss förvåning när man insåg att kyrkan saknade ett sådant. Det lyftes fram bland annat under de allmänna svenska kyrkodagarna i början av året. Att kyrkomötet nu sagt ja till språkstrategin är en kombination av rätt tidpunkt, mitt i allmän förändringsblåst, och en positiv inställning bland alla ombud. De svenska ombuden har arbetat bra för saken och är värda en eloge för sin målmedvetenhet. Det var säkert inte heller ett minus att tankesmedjan Magmas Björkstrandska rapport damp ner i samtliga kyrkomötesombuds postlådor kort före mötet.
Dessutom: det statliga parallellarbetet med nationalspråksstrategin ger kyrkan en bra botten för sin text.

Vad kunde det då stå i en sådan strategi? Några ändringar i kyrkolagen kräver den inte. Lagen slår redan vakt om medlemmarnas rätt att till exempel vigas eller bli begravna på sitt modersmål, vare sig församlingen är en- eller tvåspråkig.
Däremot är det viktigt att kyrkan säger klart ut att den verkligen vill bägge språken och hur det ska synas i praktiken. I den uppgiften måste de svenskspråkiga, oblygt utan stridslystnad, berätta vad det innebär att tro på svenska och hur våra nätverk har utformats. Förklara. Och kanske förklara igen. Gör man inte det är det ingen idé att sörja över att ens förutsättningar i kyrkan på svenska smulas sönder i allroundlösningar som kanske inte fungerar ur vårt perspektiv.
Vad ger syretillförsel till de svenskspråkiga medlemmarna i kyrkan i Finland? Vad är det vi inte kan och vill vara utan? Kartläggningarnas tid är inte riktigt över, och man får hoppas att någon snabbt åtar sig att göra en systematisk sådan analys också.

Får man önska lite grädde på moset skulle det kunna handla om mer än så. Det är viktigt att kyrkan ger nationalspråken och samiskan ett uttalat bergfast stöd. Men det är det också hög tid att kyrkan tar ställning till hur den ser på arbetet ur språkperspektiv överhuvudtaget i en verklighet där språken är fler än förut. Kyrkan behöver kunna möta dem som kanske talar tagalog, swahili eller syriska. En språkstrategi som omfattar det perspektivet ger lokalförsamlingarna en orsak att axla den utmaningen. Det jobbet kan öppna dörrar som vitaliserar en lite trött och sliten folkkyrka mer än den anat.