Religion är gemenskap

Men så är det ju inte alls. Kyrkan må knaka, men religionen visar inga som helst tecken på att träda tillbaka. Och varför skulle den det? Så grundläggande som religionen är för människan. Och framför allt: för människan som en del av samhället. Utan religion inget samhälle.

Så säger åtminstone Émile Durkheim (1858–1917), sociologins kanske viktigaste klassiker. I sitt sista verk, Les formes élémentaires de la vie religieuse från 1912, gör han ett ambitiöst försök att visa hur religionen fungerar. En bok som alltså fyller exakt 100 år. Vari Gud, eller tron och den religiösa upplevelsen, innerst inne består är för honom oväsentligt. ”Gud” är i hans tolkning bara en biprodukt av det väsentliga, det vill säga hur religionen som fenomen binder ihop samhället.

Det kan te sig futtigt, rentav sårande, men för Durkheim är det centrala inte vad religion är utan vad den gör. Den har ju helt uppenbart en väldig kraft. Durkheim trodde sig, liksom många andra på hans tid, kunna se mekanismerna tydligare hos ett naturfolk. I hans fall Arunta, en stam tillhörande aboriginerna i Australien. Kärnan i deras (natur)religiösa uppfattning är deras totem, det vill säga det som är för stammen heligt och som man regelbundet kollektivt bekräftar i samband med olika riter. ”Gud” är den kraft gemenskapen och dess enskilda medlemmar får av att tillhöra och tillbe samma totem.
 
I botten ligger indelningen mellan det sakrala och det profana, en distinktion som enligt Durkheim är helt grundläggande för alla kulturer - även om vi numera har svårt att se det. Det finns ju knappt något tabu längre som är alltför heligt för att brytas.

Ifall Durkheim har rätt är det helt logiskt att religionen kommer att överleva. Inget samhälle kan ju överhuvudtaget existera utan religion, i bemärkelsen en gemensam uppfattning om vad som är heligt.
 
Vad övrigt är kan man kanske kvittera med att som filosofen Ludwig Wittgenstein konstatera: ”Wovon mann nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen”, den berömda sjunde och sista satsen i hans Tractatus (en bok som f.ö. fyller 90 år). En ödmjuk och inte så lite religiös tanke  inför det obegripliga, med återklanger av en visdom som är lika gammal som människan. Tag t.ex. de snarlika formuleringarna i Jesus Syraks vishet, en del av de så kallade apokryfiska skrifterna (Syr 3:21-22): ”Fråga inte efter det som övergår ditt förstånd, forska inte i det som överstiger dina krafter. Tänk på de befallningar du fått; det som är fördolt angår dig inte.”
Men ifråga om det vi kan begripa kan Émile Durkheims teori vara till stor hjälp.