"Gemensam förundran är den ultimata kollektiva känslan"

Jag borstar inte ens tänderna utan kränger bara på den gråa träningsjackan medan jag knyter springskorna. Mössan över oborstat hår och ut. 06.53, jag springer ner längs Jungfrustigen men där gatan slutar måste jag stanna. Morgondimma över havet, röda bojar i blått vatten och en tveksam sol, det är magiskt. Att se jorden vakna, det vill man absolut inte missa.

"Uteträningen året runt har varit fantastiskt bra för kroppen men frågan är om det inte är själen som är den stora vinnare."

Jag missade det i 45 år men sedan 7 år tillbaka ser jag soluppgången åtminstone två gånger i veckan. Uteträningen året runt har varit fantastiskt bra för kroppen men frågan är om det inte är själen som är den stora vinnaren, för varje morgon är jag helt hänförd. Hänförd av morgondagg eller nysnö. Förundrad över att samma träd kan se så olika ut.

Varje träningspass är fyllt av svettiga burpees och glada grodor men mitt i hoppet pågår en andakt. Församlingen är klädd i skaljackor och dunvästar. I en jägarvila mot en ek möter vi morgonen med ryggarna mot varandra. Alla kyrkomusiker har vingar men vi sjunger inte några psalmer. Vi springer istället i takt och i rad för att vi älskar livet och gärna vill vara med så länge det bara går.

"Studier visar att gemensam förundran är den ultimata kollektiva känslan."

Studier visar att gemensam förundran är den ultimata kollektiva känslan. Det är en känsla som inte bara får oss att stanna upp, den gör oss också mera tillfreds över livet. Tacksamhet och förundran hör ofta ihop och tillsammans är de ett winning team mot negativitet och stress.

Förundran är inte samma sak som förvåning. Förundran har en existentiell dimension och när vi står där mot trädstammarna och ser ut över havet så förenas vi med naturen och med varandra. Våra fötter förenas med trädets rötter och vi står stadigt för en stund.

Det är en vacker liten församling. Som vanligt fler kvinnor än män, de flesta över 40. Några av oss drömmer om midja och en lite rundare stjärt men mest drömmer vi om hållbarhet. Om att hålla livets skoningslösa slitage på leder och muskler, men också på psyket. Promenader botar inte depressioner men samhörighet och sol bakom Sveaborg gör alltid gott. Vi är gifta, skilda, singlar och änkor. Vi är präster, jurister och nykterister. Maratonlöpare och mysiga motionärer. Skulle vi mötas på stan i vanliga kläder skulle vi inte känna igen varandra men i höstmörkret tar vi aldrig miste på vem som är vem.