Ge vårt välstånd ett knytnävsslag!

KP bjuder den här veckan på hans reportage som är en resa, inte bara till den stängda islamistiska staten Mauretanien, utan till vår egen välfärds centrum.
Texten är ett knytnävsslag i magen som vi får ta. Dela chocken och skammen. Förhoppningsvis reagera så som vårt välmående förpliktar oss till. Därför att vi inte vet vad det är att vara fattiga.

Den allra hårdaste insikten kommer när journalisten inser att slaget kanske redan är förlorat innan han har fullgjort sitt uppdrag. Han kan inte skriva om svält, för han förstår sig inte på den. Myten om den objektiva reportern spricker. Under resans gång utvecklar sig uppdraget till ett annat: inte att skriva om svälten utan om den rikedom som han som svensk och vi som finländare delar – och som förstockar oss.
Den insikten får honom att svara hårt och sanningsenligt när en av hans guider i lägret försiktigt frågar om artikeln han skriver kommer att leda till att folk skickar mer pengar så att de kan köpa fler tält.

Att folk därhemma nog vill veta vad de ger till.

Det är redan ett bra tag sedan kyrkor och biståndsorganisationer slog larm om svältkatastrofen i Sahelområdet. Det är tröstlöst att erkänna faktum, att det verkar vara så att det måste gå så långt att boskapskadavren flankerar vägarna, att miljoner människor flyr från sina hem i ren och skär hungersnöd innan någon vaknar.

Om vi har vaknat.

Välstånd är det ord Qviström använder om oss. Ja, oss alla. Det ligger ett helvetesgap mellan det ”nej” som nekar ett barn en ny mobiltelefon och det som nekar det ens den ynkligaste av matransoner.

Fattigdom är det däremot att vara så obstinat i sin välfärd att det alltid finns nya välklingande argument för att låta bli att hjälpa. Fattigdom är det att fostra nya generationer med hårda hjärtan.
 
Fattigdom, att aldrig ha känt den nakna utsatthet som bara består i det faktum att ens hud har en viss färg.

Fattigdom, fattigdom, att demaskera sin ovilja att öppna plånboken till en överdriven omsorg om att resultatet av hjälpen ska redovisas, helst innan den getts. ”Om jag inte ser ett foto på mannen som fick min femeurossedel så får det vara.”

I de här avseendena finns det stor svält både i nord och syd. Hos oss förtvinar den bara inifrån.

Det finns en rad organisationer i Finland som kanaliserar hjälp till Sahel, både kyrkliga och andra. Reportaget från Mbere ger förhoppningsvis en välbehövlig puff att skanna igenom den listan.