Jag tror mamma vävde tyg till folkdräkten. Jag minns det taktfasta ljudet från vävstolen. Det var något obegripligt och respektingivande med vävstolen, så många trådar, så många delar som var sammanfogade på ett för mig gåtfullt sätt. Det tog tid, men ett vackert tyg växte sakta fram.
Martin Lönnebo skriver om livet som en väv, mitt i Kosmos sitter Gud och väver. En väv som är sammanhållen av myriader av trådar. De flesta människor söker mening, meningsfullhet och sammanhang. Ibland ser vi inte mönstret i väven om vi inte får lite perspektiv. Ibland ser den frånstötande ut, ibland oemotståndlig. Ibland tappar vi tråden, men vi människor är ständigt, i vakenhet och i dröm, sysselsatta med att försöka tyda mönstret.
Den här hösten har jag på ett särskilt sätt fått känna mig buren av den stora väven och Vävaren. Det har funnits ovanligt många lyckliga sammanträffanden. Människor som dyker upp när jag eller vi i församlingen mest har behövt dem. Ett uppmuntrande brev som kom just den dag det behövdes. En bärande gemenskap och ett generöst delande av erfarenhet och gåvor. Det är inte alltid så.
Ibland ser vi inte sammanhanget, det kan leda till sammanbrott, förtvivlan, kaos. När väven rämnar måste vi igen söka den hela bilden. Vi stångas och stångas mot tillvarons grund och så plötsligt sker en liten förskjutning som får mönstret att träda fram. Kristus är bilden i världens väv.
"Den glada, triumferande hosiannasången har en mörk och allvarlig bordunton: Hosianna, rädda oss! Vi måste utstå paradoxen, de mörka stråken i väven finns tätt intill de ljusa."
Vi förknippar gärna advent med mysighet, ljus och julstök, för vi behöver så innerligt ljuset och hoppet i vår mörka tid. När Jesus rider in Jerusalem är det ingen idyll, lika lite som vår värld idag är någon idyll. När Jesus rider in är det ett fattigtåg med trasighet, udda existenser, åsneskri och vägdamm. Den glada, triumferande hosiannasången har en mörk och allvarlig bordunton: Hosianna, rädda oss! Vi måste utstå paradoxen, de mörka stråken i väven finns tätt intill de ljusa.
Gud steg ner till vår värld och verklighet. Och han gör det om och om igen. Det är den ankomsten som advent vill påminna oss om.
Att leva med advent som livshållning kan handla om att börja förvänta sig det oväntade, att fortsätta söka bilden i världens väv. Att leva med advent som livshållning är att ställa en dörr på glänt för Gud eller sjunga hosianna med sprucken röst och darr på stämman.
Hosianna! Rid in i vår rädsla för klimatkatastrof, coronavirus och systemkollaps! Rid in i vår trötthet och hopplöshet! Genom ljusår och ljusår av rymd sjunger vi med hela kristenheten: Hosianna!
