På skolvägen mot framtiden

Den första skolstarten signalerar ett oåterkalleligt ”nu börjar det” för bägge parter. Den är en av de stora riterna i vår tid och därför är det viktigt att kyrkan också har insett att den är värd sin särskilda välsignelseakt och öppnat dörrarna för förväntansfulla sex och sjuåringar i många församlingar. Vi unnar dem att få växa i det godas tecken.

Det quo vadis eller ”vart går du?” skolstarten väcker handlar också om hurdana människor för morgondagens samhälle vi fostrar. Vilka är deras värderingar? Hur kommer de att se på varandra den dag när de stegar ut ur skolvärlden, ut i vuxenlivet? Hur kommer de en dag att se på oss, som då hunnit bli gamla?

Den spegelbild vi ger våra barn nu är den de kommer att ge oss i retur en dag. Det handlar om de värderingar vi testamenterar, om vad vi signalerar är viktigt och värt att prioritera. Tanken är hälsosam och tyvärr inte helt angenäm. Savon Sanomat skrev i sommar ingående om de ekonomiska klyftorna i det finländska samhället ur familjeperspektiv. Bland annat syns värderingarna på det sättet att barn ”förstår” eller förväntas förstå att deras föräldrar är tvungna att jobba allt hårdare och längre dagar för att förtjäna pengar. De sväljer frånvaron, som ett nödvändigt instrumentellt ont för något högre: att få pengar.

Pengar är måttstocken på och skiljelinjen för vilket skikt man tillhör, och den kapplöpningen börjar tidigt. Den syns konkret i de prylar man använder, vilken slags telefon förstaklassaren bär med sig i väskan och i hur snabb takt både den och väskan byts ut mot nya.

Om det är något dagens barn vet är det att fattigdom är skamlig. Det är ett smärtsamt facit över tidsandan, men att det är så framkom tydligt när Helsingin Sanomat gjorde en feature om vad barn är rädda för och avskyr för en tid sedan. Att få stämpeln fattig var något av det värsta, enligt barnen. Att umgås med en fattig var socialt självmord.

Därför är det kanske inte heller så underligt att barn hellre sväljer att ha en frånvarande förälder än en fattig. Men det är skrämmande i det avseendet att prylar prioriteras framom relationer. Och det är något som inte borde få oss att bli förvånade över att våra barn i sin tur en dag kommer att vara lika frånvarande för oss, när vi av ålder och svaghet axlar den skyddslösas roll.

I Kp:s feature om pengar och lycka den här veckan sätter ingen av de intervjuade likhetstecken mellan dessa två, även om ingen av dem förnekar behovet av materiell trygghet. I stället slår de försiktigt larm och efterlyser rentav en väckelse som sätter vår penningjakt i sunda proportioner igen.
 
Att kärleken och viljan finns som något djupt och instinktivt mänskligt – ja, det är kanske det som vemodsstynget vittnar om.