När klockorna ringer tystnar alla, men innan kantorn hinner ta de första ackorden på Mendelssohns brudmarsch rusar en uppspelt virvelvind fram i altargången. En liten finklädd virvelvind kramande en rosbukett i näven. Han viftar med den och ropar glädjestrålande: ”Jag är kung! Jag är kung här!” Bröllopsgästerna skrattar och han får vila i nästan hundra människors kärleksfulla blick där han dansar fram. Det är ingen liten despot som visar sig, men en människa som är hemma i sig själv, en älskad människa som njuter av att få vara i blickpunkten. En liten människa som har erfarenheten av att blickar från andra inte är dömande eller anklagande, utan älskande och bekräftande.
Så jag önskar att alla människor skulle få känna sig som kungar och drottningar i sina liv. Jag står där vid altaret och tänker på ett citat jag läst någonstans: ”Det bor en kung och en drottning inom varje människa, tilltala dem och de kommer att svara.” Den som bemöts med respekt, visar respekt. Hur viktigt är det inte att vi kan möta varandra så att vi i varje människa ser en Guds avbild, också då den ibland är dold eller skymd, även om människan ibland är en meningsmotståndare eller ovän. ”Det yttersta och det innersta i kristendomen är att välsigna, inte att förbanna”, skriver biskop emeritus Martin Lönnebo. ”Välsigna fienden och du har själv ingen fiende.”
”Det bor en kung och en drottning inom varje människa, tilltala dem och de kommer att svara. Den som bemöts med respekt, visar respekt.”
Ibland är vi själva våra största fiender, våra själsliga sår kan göra oss odrägligt självupptagna. Det sätter ofta djupa spår i oss om vi inte blivit älskade och värnade om som barn. Det är inte lätt för människan att släppa taget om sig själv. Vi är så rädda att förlora. Vi fattar inte att det är genom att kapitulera som vi vinner livet. Bristen på tillit gör oss rädda. Det kan försvåra djupa möten senare i livet.
Men djupast inom varje människa finns en okränkbar zon, en inre värdighet som ingenting kan skada eller förstöra. Gud är vårt väsens centrum. Inför Guds kärleksfulla blick kan vi låta oss avklädas alla våra konstruerade fasader. När den irriterande monologen om mig, mitt och mina tystnar kan vi höra Honom säga: ”Vad du är skön, min älskade! Vad du är skön!” (Höga Visan)
Det här hinner jag tänka innan kantorn trampar igång Mendelssohn och brudparet skrider in. Den glädjestrålande virvelvinden antog en något mer undanskymd plats under vigselakten, men lämnade en Kristusdoft efter sig. Kanske han inte var en ängel, men definitivt en budbärare.
(Texten publicerad med tillåtelse av de inblandade.)
