Jag sätter mig på mössan, spänner fast säkerhetsbältet och juckar ut ur den trånga fickparkeringen på Fabriksgatan.
Sätter på radion vid Gräsviken men stänger av före Hagalund. Jag är nämligen allergisk mot julandakter som innehåller ordet stress. Krönikor och predikningar om samma ämne får mig att svettas och längta bort. Jag vet, jag har själv skrivit ett antal hurtiga och självrannsakande texter under åren men jag har utvecklat en överkänslighet mot pekpinnar. Nuförtiden måste jag andas i en papperspåse för att hela advent är fullt med självutnämnda små julpåvar som vill berätta för mig vad som är en riktig jul. Vi vet alla att Carl Larsson, Ingmar Bergman och Ernst har fått oss att stoppa korv, dansa kring granen och tälja fram våra egna adventsstakar men det finns också en andlig prestationsångest som jag inte längre klarar av.
De introverta eremiterna hurrar lågmält för askes och klapplös frid medan deras motsatser flaxar omkring i färggranna kåpor mellan svulstiga körer och basarer. ”Jul är inte en familjehögtid” säger plötsligt en profet och då blir jag helt handfallen och vet inte riktigt vad jag ska göra med min stora längtan efter min flock. Jag har kanske inte världens bästa teologiska argument men det är härligt att äntligen få vara tillsammans. Samhörigheten är för mig andlig oavsett om den är framför Afrikas stjärna eller i en hård kyrkbänk men inte heller det är ok längre.
"Så kan vi inte bara skippa snacket om att julstress är att misslyckas och istället tänka tvärtom?"
Det är inte bara Hosianna som dånar från orgelläktaren när det nya kyrkoåret inleds. Dubbla budskap hojtas från övervåningen då bråttom är fel samtidigt som församlingslivet är en cirkus av konserter och kalas. Det är ett mission impossible för de församlingsanställda att leva som de lär och det tär. Senast jag jobbade som präst hade jag 32 julandakter i olika dagisar plus vanligt jobb i december så församlingens anställda sitter nog inte framför julkrubban och mediterar många minuter i advent. Deras julnatt är allt annat än stilla.
Så kan vi inte bara skippa snacket om att julstress är att misslyckas och istället tänka tvärtom?
Att ju mer man tänker på andra och fixar glögg, gåvor och granar, desto mer bråttom får man men det är fint. Det är generöst att fixa konserter och julgröt till oss som längtar. Det är kanske inte heller hysterisk konsumism att baka peppisar och hänga upp lite blink på balkongen? Dessutom var knappast den första julen heller särskilt kontemplativ utan snarare tvärtom. Kan personligen inte tänka mig något mera stressande än att tvingas resa iväg som höggravid och sen föda sin efterlängtade unge i ett stall. Redan då avstod Maria från sin egen bekvämlighet för att ge oss en dyrbar gåva. Men det var knappast utan angst, skrik och papperspåse.
