Beslutet resulterade i jubel för många – och samvetskval för andra. Det hade föregåtts av segslitna teologiska brottningar. Slutligen gav kyrkomötet grönt ljus, efter att ha behandlat frågan i flera sessioner.
Trettio år senare grumlas det som borde vara ett klart och tydligt uppdrag fortfarande av något som för de allra flesta upplevs som ett trött gruffande.
Vad är det som föranleder 28 kyrkomötesombud att vända sig till biskoparna med en vädjan om särvigningar av män som inte kan samarbeta vid altaret med kvinnor och med en önskan om att få använda kyrkans utrymmen för specialsamlingar för medlemmar som hyser samma syn?
Varför tycks den här frågan aldrig ”gå över”? Ingen med självbevarelsedrift skulle hasta sig ut i tidningsspalterna i dag med en seriös undran över om kvinnor faktiskt borde ha rösträtt i Finland eller tillåtas jobba som lärare i våra grundskolor.
På åttiotalet var det både ett och annat brudpar som fick sin första hela servis i gåva. De allra mest pragmatiska kontrollerade fabrikörernas produktionsgarantier. En av de världsberömda porslinsfabrikerna har en evigt grön serie som fortfarande garanterar femton års tillgänglighet av deras varor. Tallrik från år 1980 är samma tallrik 2018.
Vid samma tid erbjöd den evangelisk-lutherska kyrkan en undervisning som på många punkter varken var standardiserad eller hållbarhetsgaranterad: som synen att prästämbetet var för män. Den undervisades till unga män som sedan blev präster i kyrkan – och som fick se kyrkan gå in för en annan väg när deras prästbana stod i zenit. De har gjort goda insatser som herdar och själavårdare på olika håll i landet.
Å ena sidan kan man därför tycka att de, ja, blev lite lurade och att garantin svek. Å andra sidan är det något som gått snett i kyrkans teologiska liv när förmågan att ständigt och konstruktivt reflektera över lära och tro inte har blivit större än en kvalitetsstämpel under en porslinstallrik. Tron är inte statisk. Var och en är ansvarig för sitt tänkande. Det man trodde var rätt kan förändras. En del kan till och med gå i kras. Och det är inte någons fel.
”Det man trodde var rätt kan förändras. En del till och med gå i kras. Och det är inte någons fel.”
Därför har varsamheten med de samvetsömma männen också en gräns. I kyrkliga möten har präster år efter år fått yttra sin vånda över ”det här problemet i vår kyrka” medan kvinnliga kolleger, ”problemen”, tigande suttit ett par stolsitsar bort. Ärkebiskop Luoma levererade ett milt formulerat och upp till tolkningen lämnat nej till de 28 undertecknarna häromveckan. Det kunde har varit tydligare. Det här borde vara en icke-fråga numera. Kvinna och präst. Man och präst.
Muttra får man. Det är en individuell frihet, inte ens i den lutherska kyrkan kan alla tänka kollektivt. Tvärtom borde det finnas större frihet att tänka själv just bland Luthers arvtagare. Men just här går det inte att köra både lite på höger och på vänster sida av vägen längre.
Konstigare än så är det inte.
