Däremot går regeringsbildningen till historien som sällsynt svår. Sverige har något av ett rekord i att vara en stabilt socialdemokratisk stat. Att detta nu skulle naggas i kanterna både av ett allmänt tapp och av Sverigedemokraternas valframgång var väntat. Att de andra partierna också skulle få sig en törn av samma nationalkonservativa parti var likaså ingen överraskning. Ändå skrämmer resultatet. Det som sker i Sverige har släktskap med vindar som svept över Europa i flera år, och likasinnade politiker som det franska populistpartiets Marine Le Pen hurrar nu i sociala medier över det svenska valresultatet.
Varför förlorar de traditionella partierna mark? Hur kommer det sig att gamla politiska strukturer faller ihop som korthus? Rörelser med en genomtänkt ideologi, av vilken färg den än är, tappar mark och väljarbeteendet följer inte traditionella mönster. Sören Holmberg påpekar också detta: Mätindustrin har inte lyckats mäta fenomen som Sverigedemokraterna, vare sig i Sverige eller någon annanstans. Valforskare har varit oförmögna att förutse hur stora landvinningarna de facto kommer att bli.
”Vem talar längre om värderingar om de inte lönar sig?”
Trots irrationella teser, halvfärdiga ekonomiska program och en ideologi full av hål och luckor som ofta täpps till med skrämselpropaganda om fattigdom och invandrarfientlighet har sådana rörelser framgång, inte bara i parlamentsval utan också i andra sammanhang. Brexit. Donald Trump. Trodde någon att de skulle vara möjliga och rationella val – innan de faktiskt hände?
Skillnaden mellan de värdebaserade politiska ideologierna och den populistiska politik som siktar pilarna rakt in i jag:ets centrum är att jag:et i dag verkar vara ett starkare kort än kollektivet för många väljare.
Det förra är det som fortfarande klingar ideal –men det andra är det många i röstbåset ändå väljer. Då hjälper det inte att moralisera eller klassa ner. Då blir det otänkbara ändå en verklighet i kraft av det demokratiska systemet.
Vem talar längre om värderingar, om de inte lönar sig? Är orsaken att det har blivit för tyst om dem? En aktör som fortfarande gör det – eller åtminstone borde – är kyrkan. När främlingsfientligheten och en hårdnande flyktingpolitik letade sig upp till regeringsnivå efter senaste riksdagsval i Finland blev den lutherska kyrkan med dåvarande ärkebiskop Mäkinen i spetsen en viktig etisk fyrbåk i det offentliga rummet. Nu har kyrkorna i Sverige samma rätt att ryta till och påminna: Att människovärde är något okränkbart i sig, och att det är grunden för någon slags folkvett att inte tumma på det. Att rädsla och polarisering inte är ett gott fundament för något statsbygge överhuvudtaget.
