Fram till millennieskiftet kunde sällskapsspelet Trivial Pursuit ställa frågan: ”Vilken medicinsk åtgärd är förbjuden i hela världen? Rätt svar var ”att ta livet av person”.
Under 2000-talet har främst Beneluxländerna öppnat en legal port till den tidigare förbjudna åtgärden. Hos oss fick medborgarinitiativet att ta in den här möjligheten som en ”sista utväg för att eliminera outhärdliga smärtor vid livets slut” ett enhälligt nej av riksdagens social- och hälsoutskott.
Annat kunde utskottet inte säga. Rätten till liv är grundläggande för våra mänskliga rättigheter. De kristna kyrkorna talar om livets helgd och uppfattningen backas fortfarande upp inom EU, av Europarådet och av läkarorganisationer.
Men riksdagen kommer att säga ja till en fortsatt utredning och då kan mycket hända.
Ordet eutanasi borde stå för rätten till en god död, inte som en möjlighet att bli berövad livet. Med en god vård i livets slutskede ska det i dag vara möjligt att lindra alla fysiska smärtor. Ribban ska stå så högt att smärtlindringen sätts in innan smärtorna kommer.
Så har det inte alltid varit. Många som skrivit under medborgarinitiativet har personliga erfarenheter av en anhörigs kvalfulla död. Kampen mot narkotikamissbruk har vägt tyngre än den goda vården. När döende patienter nekats smärtlindring på grund av risken att bli missbrukare har medicinerna inte stått rätt i skåpet.
”När döende nekats smärtlindring på grund av risken att bli missbrukare har medicinerna inte stått rätt i skåpet.”
Det är bara några år sedan den inhemska Gemensamt ansvar-insamlingen hade som mål att öka utbildningen inom terminalvården. Det som kallas palliativ vård och vård i livets slutskede är just nu i ett starkt utvecklingsskede där de regionala skillnaderna är stora.
Det är krävande att hålla både patient och anhöriga informerade om vad som komma skall. Att man inte längre ”gör allt” för en patient när den aktiva vården avslutas kan för anhöriga vara en chock. Som att i fotboll plötsligt ändra reglerna och spela mot eget mål.
Inom vården i livets slutskede har man kanske inte heller beaktat vården av de anhöriga tillräckligt. Det är ju de som blir kvar med sina minnen.
En fungerande vård av döende kan eliminera argumentet ”outhärdlig smärta” när det gäller kroppen. Men om man som i Belgien och Holland godkänner också existentiell smärta av typ ”livet har förlorat sin mening” blir läget annorlunda. Då är vägen inte lång till att rätten till liv förvandlas till rätten till att bestämma om sin död. Det blir en privatsak.
Det har visat sig att antalet begravningsgäster minskar, jordfästningar flyttas fram för att det är svårt att hitta gemensamma tider. Det är heller ingen hederssak att vara närvarande vid begravningar och allt fler begravningar sker ”i stillhet”.
När döden blir allt mera privat rubbas också respekten för livets helgd allt mer.
