I USA rasar debatten om vapenkontroll efter skolmassakern i Florida, där 17 elever och lärare miste livet. Åsiktsklyftan i det amerikanska samhället spricker upp igen, och än en gång stiger president Donald Trump fram och slänger bensin på lågorna med sina kontroversiella uttalanden. Att skydda barn och unga mot våld i vardagen av det här slaget är alla överens om. Däremot var det många som tappade hakan över presidentens lösningsförslag som gick ut på att beväpna lärarna. Inte färre vapen i skolan – utan fler.
Andra röster talar allt enträgnare om det motsatta: färre vapen och en sträng kontroll av vem som får köpa och äga vapen. Logiken är simpel och bygger på att minskad tillgänglighet också minskar riskerna för att vapnen används.
Argumenten stöter på hårt motstånd från nationella vapenorganisationer. Det andra författningstillägget (1791) förbjuder inskränkningar av folkets rätt att äga och bära vapen. Konsekvent hänvisar bland annat National Rifle Associations verksamhetsledare till att en skärpt kontroll hotar de personliga friheter som har något av en sakral status i det amerikanska samhället. Följaktligen blir kravet på vapenkontroll ett ondskefullt drag mot det allra heligaste och demoniseringen av sådana åsikter är tydlig. ”Eliten struntar i Amerikas skolor och skolbarn. Deras mål är att eliminera vår frihet att bära vapen så att de kan urholka alla andra individuella friheter”, hävdar han i en intervju.
Polariseringen känns främmande för oss i en nordisk kontext. Så varför ska vi bry oss? Ändå är den värd att reflektera över. Det som sker i USA visar tydligt hur ett samhälles grundläggande värderingar präglar allt. Likaså avslöjar det hur svårt det kan vara att lägga om kursen och hur doktriner kan lamslå det ständiga arbetet att hitta gemensamma vägar framåt. Landskapet förändras också hos oss. Vilka är de doktriner som styr, skyddar och eventuellt binder i det finländska samhället?
De nordiska samhällena genomsyras av tillit. Vi tror på öppenheten. Vi utgår från att den andra vill oss väl – eller åtminstone inte illa. Det gäller såväl bänkgrannen i tågvagnen, kollegerna på jobbet, klasskompisarna som staten som kollektiv.
I det Trumpska förslaget befolkas världen av vuxna som skjuter barn och vuxna som skjuter vuxna som skjuter barn. Hurudana barn fostrar en sådan tillvaro? Där är tilliten långt borta och har ersatts av misstron, i en ond spiral där de som vill en illa bara tycks bli fler och det därför är bäst att själv slå till först.
Tilliten framstår kanske som en av de viktigaste råvarorna att slå vakt om också här hos oss. Den är mera än ett moraliskt projekt på individplanet. Den handlar om att skydda och bevara det gemensamma i en turbulent tid.
