I all svanesång kring svenskan i det här landet är det en ljuspunkt att vi minsann har en bra typ som bränner till som ärkebiskopskandidat. I bakhuvudet finns också det långa Vikströmska arvet. Nu hägrar tanken att Björn Vikström också ”gör en John” och därför är intresset för valets andra omgång stort, kanske till och med större bland finlandssvenskarna än bland finländarna i gemen. Där är entusiasmen för ärkebiskopsvalet trots allt rätt svalt utanför innekretsarna.
Men det är naturligtvis så att Björn Vikström är sig själv och ingen annan. Att han i dag står i rampljuset har att göra med hans egna kvalifikationer – precis som hans motkandidat Tapio Luoma är en person med gedigna erfarenheter i kyrkan och med stora personliga förtjänster. Situationen är ny. Valet är nytt. Upplägget dem emellan likaså. Den eviga motsättningen mellan lägren konservativ versus liberal är med förlov sagt både uttjatad och rentav missvisande. Ändå tvingas den mer eller mindre alltid på huvudpersonerna i kyrkliga draman.
När det gäller Luoma och Vikström har bägge drag som som kunde föra dem till den ena eller andra kategorin. Tapio Luoma vill skynda långsamt med samkönade vigslar i kyrkan och ser äktenskapet som en förening mellan man och kvinna. Men om kyrkan beslutar att öppna det för alla så viger också han. Det diskvalificerar honom som hårdnackad konservativ också i de hårdnackat konservativas ögon. Björn Vikströms hållning i frågan är resultatet av ett sökande med Bibeln i handen. Det sågs redan i hans herdabrev Mer än ord, och fortsatte fördjupat i Kärlekens mångfald, där brottningen gick med kyrkans äktenskapsteologi. Den som vill borde kunna se ambitionsnivån i hans ständiga spegling mot Bibeln.
Bägge kandidaterna är öppna, tillgängliga och kommunikativa på ett sätt som gjort dem båda till mediernas favoritbiskopar vid sidan av Kari Mäkinen och Irja Askola. Den främsta skillnaden mellan dem handlar om var de ställer sig i förändringens landskap. Där framstår Luoma som den som väntar in medan Vikström är den som driver på. Luoma ser som dogmatiker trons mönster och traditionens tyngd. Vikström är i sin egenskap av hermeneutiker en uttolkare. Hållningarna ger också en vink om vartåt pejlandet går och var kandidaternas största oro finns: inåt mot den egna gruppen eller utanför dess väggar? Luoma pejlar mot kyrkflockens kärntrupp, som riskerar splittring i olika falanger. Vikström prövar perspektivet från den periferi där kyrkan tappar alltmer relevans bland folk i gemen.
Vad är det kyrkan behöver mest just nu? Att det trots allt blev en andra omgång i valet ger ett utmärkt tillfälle för att syna den saken konstruktivt. Ärkebiskopen är inte ensam kyrkan. Men samtalet i rond två kunde och borde handla mer om ärkebiskopens roll. I bästa fall gör det kyrkan till vinnare, vem än som väljs i slutändan.
