Som barn till en pingstpastor växte Kjell Herberts upp i tre bönehus: Tabor i Bergö, Elimkapellet i Kvevlax och Filadelfia i Närpes.
– Vi bodde på vinden och jag blev van med högljudda möten, väckelsesånger och bönebrus. Det var en bubbla jag levde i, det normala livet och de som var utanför kretsen var inte som vi.
Först när familjen flyttade till Helsingfors märkte han att hans värld inte alls var samma som klasskamraternas.
– Jag visste som tioåring inget om idrott, populärkultur, Beatles eller vad som gick på tv. Jag kände ett utanförskap och tidvis att jag inte passade in någonstans.Redan då blev jag observatör och sociolog.
När han nu gjort en resa genom de österbottniska bönehusen – från laestadianernas bönehus Närvilä i Karleby till Flada kapell, metodistkapellet i Sideby som idag är en privat bostad – har många barndomsminnen väckts till liv.
– Jag trodde inte jag skulle bli bönehusnörd på gamla dar.
Resan började för tre år sedan när han representerade Svenska Österbottniska Samfundet på Gustav Adolfs Akademiens årshögtid i Uppsala slott. Där fick boken Väckelsens hus i Värmland ett pris.
– Ämnet var jätteintressant och jag tänkte att man måste kunna göra nåt liknande om Österbotten. Jag förundrat mig över de många anonyma bönehusen. Jag ville kartlägga dem.
Nu har kartläggningen med bild och fakta gett ut en färsk bok, En ton från himlen och en doft av kaffe – Österbottens bönehus. Men den är inte bara en faktabok.
– Jag har försökt fånga in alla röster kring bönehusen, såväl fakta som fiktion. Med all respekt har jag sökt bönehusfolkets perspektiv och försökt lyssna in vad som sagts inom och utanför bönehusens väggar. Här har också fiktionen kommit väl till pass.
De flesta österbottniska skönlitterära författarna har skrivit om bönehusen: Lars Sund och Dennis Rundt om baptismen, Kaj Korkea-aho om karismatiska möten i Jakobstad. Nilla Kjellsdotter och Simon Ventus har också nämnt bönehusen.
Bönehusen har varit en viktig del av samhällsbygget.
– Det vill jag lyfta fram. Men det har aldrig gett några rubriker om det inte varit några skandaler.
Resan fortsätter
När han en gång börjat sin bönehusresa kommer bönehusnörden Kjell Herberts att fortsätta den också till resten av Svenskfinland.
– Efter en första överblick uppskattar jag att det funnits närmare 200 bönehus i Åland, Åboland och Nyland. I skärgården och på landsbygden har funnits och finns många bönehus med samma verksamhet och funktion som i Österbotten.
Det finns bara en svensk laestadianförsamling i Nyland medan det finns åtta i Österbotten. De evangeliska bönehusen finns lite överallt. Hälften av pingströrelsens bönehus är aktiva i södra Finland och hälften i Österbotten.
– Utmaningen med södra Finland är att många församlingar har förfinskats. Det kan också vara knepigt att hitta lokalerna i städerna för en liten grupp kan byta adress ganska ofta.
Bibelbältet ett politiskt begrepp
Pedersöre prosteri är det mest kyrksamma i Borgå stift och norra Österbotten kallas ibland för bibelbältet. Men Herberts överraskades av att bönehustätheten varit lika stor i övriga svenska Österbotten.
Väckelserörelserna har ändå spelat en större roll i norra Österbotten, inte minst på den politiska scenen.
– När Kristliga förbundet (numera Kristdemokraterna) etablerades på sjuttiotalet kom begreppet bibelbältet in i politiken. Begreppet uppstod då man röstade om att tillåta försäljning av mellanöl i matbutikerna. Från sekulärt håll beskyllde man då bibelbältet i norr.
Inget monopol på syndakataloger
Man associerar kanske inte kultur med bönehus. Men det finns en rik bönehuskultur.
– Bönehusen har ofta haft en egen stark och kreativ kultur med progressiva söndagsskolor med flanellograf, barnaktiviteter, pyssel och dylikt. Missionssyföreningarna har i all tysthet utfört stordåd för u-länderna och för yttremission.
Bönehusen har också påverkat det österbottniska musiklivet.
– Sången och musiken skulle inte vara vad den är idag utan strängband, solister, Landola-gitarrer och en estrad att uppträda på.
Han tror att så gott som alla österbottningar över 50 år har en uppfattning om bönehusen.
– Den är antingen positiv eller negativ. När folk börjar berätta sina bönehusminnen kommer syndabegreppet snabbt upp. Det tog väldigt lång tid innan jag märkte att också mina inomkyrkliga vänner har samma upplevelse. Jag som trodde att vi frikyrkliga hade monopol på syndakataloger …
Kjell Herberts fascineras av att man kan ha haft flera bönehus i samma by med nästan identisk verksamhet men ändå inte har gått på varandras möten.
– Man kan sjunga samma sånger och läsa samma bibel. Men båda har haft tolkningsföreträde och man har kunnat leva 80 år i byn utan att ha besökt det andra bönehuset. För de har ju fel lära.
Splittringen som väckelserörelsen förorsakade när den kom fascinerar honom också. Till exempel hur oresonliga parterna varit i brytningstider. Så gott som alla väckelserörelser har dessutom någon gång drabbats av intern splittring.
– När missionsförbundet och pingströrelsen kom drog de med sig folk från andra rörelser och bildade eget. I Kuni hade man en missionsförsamling på 18 personer som gick över till
pingströrelsen. Sånt vill man gärna glömma.
Inga helvetespredikningar idag
De flesta medlemmarna i väckelserörelserna idag har aldrig gjort något val utan de har vuxit in i en tradition där man inte reflekterar över varför man tror så som man gör. De flesta som är med i rörelserna idag är den tredje, fjärde, femte och sjätte generationen, i Larsmo kan det vara den åttonde.
– Jag tror inte man kan ärva en väckelse. Men man kan ärva rörelsen och traditionerna.
Det påverkar också det som idag predikas i bönehusen. Av det traditionella väckelsebudskapet finns inte så mycket kvar.
– Det är inga helvetespredikningar, förutom några undantag i trosrörelsen. Nu är det ett mera läkande och inkluderande budskap, för man predikar för de redan frälsta: Världen är ond men tillsammans med Kristus hittar vi vägen.
Han talar av erfarenhet då han under projektets gång varit på det han kallar bönehussafari och wallraffat möten i ett tjugotal bönehus.
Idag krigar rörelserna heller inte mot varandra utan är mera ekumeniska.
I mitten av sextiotalet hade Österbotten som mest 175 aktiva bönehus. Nu är det knappt hundra kvar.
– Allt tyder på att 30 eller 40 av dem kommer att försvinna ganska snart. Redan av demografiska skäl kommer den klassiska bönehuskulturen med ett litet bönehus med en liten aktiv grupp att falla bort. Men en ny typ av verksamhet med flerspråkiga mer ekumeniskt inriktade församlingar kommer att överleva. Det stora undantaget är de stora laestadianska bönehusen som berör hela samhället.
Bönehusen som inte längre används rivs, säljs eller skänks bort. De blir byagårdar, bostäder, fritidshus eller jaktstugor.
– För en del är det väldigt känsligt att sälja bönehuset. De har levt med och kämpat för sitt bönehus tills de inte orkar mer. Man vill så gärna tro att bönehuset kommer att behövas för en väckelse som ska komma. Det finns församlingar som lagts ner då bara en medlem finns kvar.
Bönehus
– Till bönehus räknas alla gudstjänstlokaler som byggts på frivillig väg av lokala församlingar eller bönehusföreningar i de inom- och frikyrkliga väckelserörelserna, även om de kallats Betel, Saron, bönesal, kapell eller kyrka.
– Många bönehus tjänar i dag som bykyrka.
