Jag har blivit så otroligt självmedveten, säger Minna Levälahti om hur hon förändrats under processen kring Natalies skolfrånvaro.

”När vi försökte få henne till skolan kröp hon upp i sängen och försökte göra sig så liten som möjligt”

SKOLVÄGRAN.

Måste man som förälder skicka sitt barn till skolan till vilket pris som helst? Minna Levälahti kände sig ensam och misslyckad som förälder när hennes dotter vägrade gå till skolan. Då hittade hon andra vars barn hade långvarig skolfrånvaro.

29.10.2025 kl. 13:20

När börjar berättelsen om Natalie som inte klarade av att gå till skolan? Kanske när hon var fyra år. Kanske när hon började i sjuan. Eller när hon slutade gå i skolan i åttan?

– När barnet slutar gå i skolan blir allt bättre för barnet, för hon mår ju bättre då. Men för föräldrarna är det då allt börjar, säger Minna Levälahti.

Hon är Natalies mamma, en av grundarna till föreningen Hemmakämparna. Under de senaste åren har hon vid sidan av jobb och en doktorsavhandling funderat mest på – skolfråvaro.

– När Natalie var fyra år och började i dagis märkte personalen att hon verkade ha det svårt i gruppsituationer.

Specialbarnträdgårdsläraren tyckte att de skulle gå till psykologen och utreda barnet. Hos psykologen fick Minna syn på en anteckning, som psykologen suddade ut när hon såg att Minnas blick fastnade vid den.

– Där stod ”ADD?” (ADHD, ouppmärksam form). Men Natalie hade inga tydliga symtom och fick ingen diagnos.

Nu efteråt har hon tänkt: Varför grävde vi inte mer i det?

– Det var i åttan hon sa: Jag tror att jag har ADD. Hon hade hittat någon på Youtube som berättade hur det kändes, och hon kände igen sig.




– Varken hon själv eller lärarna förstod att vissa problem som hon hade hängde ihop med hur hennes hjärna fungerade. Men det största problemet var ensamheten, säger Minna Levälahti.



Hon blev den tysta flickan

När Minna Levälahti nu senare lägger pusselbitarna i helheten på rätt plats ser hon att Natalies ADD är en bit i pusslet. En annan är ensamhet.

– När hon skulle börja i tvåan flyttade vi från Nordsjö i Helsingfors till Sibbo. För henne var det en jättestor grej. Hon hade haft en massa kompisar i skolan och i eftis, och nu började hon i en liten byskola. Hon blev ”den tysta flickan”.

I sjuan började Natalie i en stor högstadieskola. Hon var ensam. De flesta av kompisarna hon haft i byskolan var äldre eller yngre än hon, och gick i en annan årskurs.

– Hon var yngst och minst i en stökig klass, tyst och försiktig, med odiagnosticerad ADD. När jag tänker på det nu efteråt inser jag att det säkert var jättetufft.

Det kom meddelanden på Wilma att lärarna inte hörde vad Natalie sa. ”Du måste tala högre för att vi ska kunna bedöma dig.”

– Och varken hon själv eller lärarna förstod att vissa problem som hon hade hängde ihop med hur hennes hjärna fungerade. Men det största problemet var ensamheten.


Vad ska ett barn stå ut med?

Skolfrånvaron började med att Natalie hade ont i magen och ont i halsen.

– Det var pandemitider, och en gång fick jag en utskällning av hälsovårdaren för att jag skickat henne till skolan trots att hon hade halsont. Efter det fick vi ju alla en bättre orsak att låta henne stanna hemma.

Sedan kröp det fram att Natalie knappt någonsin åt lunch på skolan.

– Det var en stor matsal, den var stökig, det var så många stressande situationer. Att välja maten, att gå med brickan, att hitta någon – eller inte hitta någon – att sitta med. Men om man inte äter får man huvudvärk och ont i magen och kan inte koncentrera sig. Så vi började skicka mellanmål med till skolan.

Som förälder är det inte lätt att veta vad man ska göra i en sådan situation. Högstadietiden är ju jobbig för de flesta. Vad ska ett barn förväntas bara stå ut med?

Det blev allt mer skolfrånvaro. En psykolog kopplades in för att göra en utredning. I åttan blev det allt svårare att gå till skolan.

– Skolan försökte göra anpassningar men inget fungerade. Min uppfattning var att Natalie var utmattad efter så många år av kamp, av att vara ensam, av pressen hemifrån, av känslan att hon gjorde vuxna besvikna.

När Minna Levälahti ser tillbaka på det idag tänker hon: vi måste komma ihåg hur det var på riktigt.

– När vi försökte få henne till skolan lade hon sig på golvet. Eller så kröp hon upp i sängen och försökte göra sig så liten som möjligt. Då kan man inte som mamma tvinga sitt barn till skolan.

Men från skolans sida tänker man: eleven måste försöka varje dag, för ju fler dagar en elev är borta desto svårare är det att komma tillbaka.


Inget gjordes åt grundproblemet

Familjen har idag fyra år av skolkamp bakom sig. Och utredningar: hos psykologen, vid ungdomspsykiatrin, hos socialen. Det gjordes utredning på utredning, Natalie var i kö, inget hände. I nian fick hon börja i flexklass och en familjearbetare kom hem till dem för att hjälpa Natalie att komma till skolan. Det fungerade kanske två gånger.

– Men ingen hade gjort något åt grundproblemet, som var ensamheten och hennes psykiska hälsa. Det är så många pusselbitar, sådana som vi också med föreningen försöker belysa. Vi vill försöka få folk att förstå att långvarig skolfrånvaro inte är en enskild familjs problem utan ett samhällsproblem. Om tusentals barn inte klarar av att gå i skolan finns det ett strukturellt problem som måste gå att lösa.

Minna och hennes man fick höra att det är vårdnadshavarnas uppgift att se till att barnet fullföljer sin läroplikt.

– Men det är inte det enda som står i lagen om grundläggande utbildning, det står också om skolans roll. Om mitt barn inte klarar av att gå i skolan på grund av skolmiljön kan det ju inte vara så att vårt enda alternativ är att ta bort barnet från skolan och gå in för hemskola?

Hon har själv, liksom hennes man, jobbat som lärare. Hon har många vänner som är lärare.

– Jag tror på skolan och på skolans förmåga att undervisa och fostra … eller trodde. Nej, jag tror fortfarande på alla jättefina lärare som försökt hjälpa oss.


Önskar mer flexibilitet

Det Minna Levälahti haft svårast med i hela processen är bristen på flexibilitet och empati.

– Hon fick inte göra något hemma. Skolan hade en sådan tanke att om hon börjar göra skolarbete hemma så vill hon inte komma till skolan mer. Jag förstår den tanken, men eftersom skolan inte hade rett ut orsakerna till att hon ville vara hemma så kändes det som om hon berövades möjligheten att lära sig något. Jag fattar att det inte är möjligt att lärarna kommer hem till familjen och undervisar. Men det är ändå inte så många elever som har långvarig skolfrånvaro – kan man vara lite mer flexibel?

Föreningen har försökt kartlägga situationen i olika kommuner. Den varierar stort. Vissa kommuner har särskilda team som åker hem till familjen och jobbar med barnet som inte klarar av att gå till skolan.

Men Minna tänker att man kommer långt bara med rätt inställning.

– Det kostar inte något att vara empatisk och att försöka tänja på gränserna för hur man kan hjälpa på distans.


Vi koncentrerar oss på styrkorna

Idag mår Natalie ganska bra. Hon har börjat gå mer i skolan och har planer för framtiden.

– Numera har hon också fått lov att göra uppgifter hemma.

Minna Levälahti minns med värme en konsultativ speciallärare som de fick träffa när Natalie gick i nian.

– Hon var den första som sa: nu ska vi koncentrera oss på Natalies styrkor. Så började vi med de ämnen hon hade lättast för. Det var den första vändningen till det bättre. Hon märkte att Natalie klarar av att göra skolarbete, men behöver hjälp med att komma igång, plus att hon inte hade rutinen kvar eftersom det varit så lång paus. På hennes inrådan fick vi en vän till familjen som kom en gång i veckan och hjälpte Natalie att komma igång med skoluppgifterna. Det ordnade vi helt privat.


Hur har du som förälder och person förvandlats av allt det här?

– Jag har blivit så otroligt självmedveten. ”Vad kunde jag ha gjort annorlunda?” Jag kan bli så irriterad på att jag måste analysera allt så självkritiskt hela tiden. Jag vet ju med mitt förnuft att jag är en tillräckligt bra förälder.

Hon känner också att hon blivit modigare.

Jag behöver faktiskt strida för mitt barn. Det är jättesvårt fortfarande. Men vem för mitt barns talan om inte jag gör det?

Hon har insett hur viktigt det är att prata om sina problem.

– Ganska tidigt tänkte jag att det här är inte mitt barns fel och det här är inte föräldrarnas fel, så då kan jag prata om det.

Hon har också lärt sig något om tålamod.

– Bara att tänka: en dag i taget. Idag blir det kanske ingen skola, men det är ingen fara, Nathalie har ett helt liv framför sig.


Vända motgången till något användbart

Minna Levälahti tror på Gud. Hon tänker att man kan prata mycket om hur man ska leva som kristen, men det är egentligen först när man hamnar i en kris som man verkligen behöver sina goda råd.

– Jesus säger att vi inte ska göra oss bekymmer för morgondagen och bara ta en dag i sänder. Så kan man tänka när man haft ett enkelt liv, och jag har haft ett ganska enkelt liv.

– Men nu känns det som att jag vissa dagar bara klänger mig fast. Gud, finns du? Hjälp, hjälp!

Men varje gång hon sagt till Gud att nu orkar hon inte mer, nu klarar hon sig inte mer, då har alltid något skett. Någon har kommit in, något har vänt.

En sådan person var Tina Sedin, som hon grundade föreningen Hemmakämparna med. Också hon hade ett barn som inte klarade av att gå till skolan.

– Vi har båda varit aktiva i våra lokala Hem och skola-föreningar. Jag var ordförande i föräldraföreningen redan i dagis. Jag brukar kalla mig ett styrelseproffs som inte får betalt.

De fick med sig en tredje förälder och grundade föreningen i mars i år. Hela tiden rasslar nya medlemsansökningar in.

– Det har kanske att göra med mitt kristna tänk, men jag försöker vända motgången till något som Gud kan använda, även om det inte finns någon mening med lidandet eller problemet. Om jag med min berättelse kan hjälpa någon annan är det värt att berätta den fast det känns pirrigt att berätta om sina utmaningar.


Minna Levälahti

– Uppvuxen i Kimito, Ekenäs, Thailand och Korsholm. Bor i Sibbo med man och två barn.

– Jobbar som språkvårdare. Skriver på en doktorsavhandling om språklig variation i Svenska Yles poddar.

– Gör på fritiden: Pysslar i trädgården, läser, lyssnar på poddar, bygger upp föreningen Hemmakämparna.

Sofia Torvalds


. Att vara på en längre resa gör ofta att man väl hemkommen ser på sin vardag med nya ögon. 17.7.2008 kl. 00:00

Ledare. Med en upplaga på ca 50 000 ex har Hbl inte på länge i verkligheten varit en finlandssvensk rikstidning. 17.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Den statliga filmgranskningsbyrån har sänt en skrivelse till församlingarna i vilken byrån hoppas att åldersgränserna iakttas. 16.7.2008 kl. 00:00

Människa. – Det fanns en anglikansk kyrka på min hemort. Jag gick med i söndagsskolan och tyckte om allt jag hörde och såg. Jag ville så gärna bli döpt och min söndagsskollärare sa: ”Lär dig katekesen och bibelverserna vi läser.” 17.7.2008 kl. 00:00

Människa. Kyrkoherden i Pernå, Rolf Steffansson, har valts till direktör för utrikesavdelningen vid Finska Missionssällskapet. 15.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Vindkraftsvigslar, drive in-vigslar och vigsel på brandstationen är några av sommarens bröllopsfenomen. 15.7.2008 kl. 00:00

Världen. Gudsperspektiv i politiken belystes under politisk vecka på Gotland. 14.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Bön över samfunds- och språkgränser förväntas locka uppemot 10 000 kristna till Åbohallen i oktober. 13.7.2008 kl. 00:00

Kultur. – Den stora pilgrimsleden i Norden går från Vadstena i Sverige till Nidarosdomen i Trondheim. Den heter Romboleden och är ett slags aorta för pilgrimslederna i Norden, säger prästen Hans Erik Lindström på pilgrimscentrum i Vadstena. 12.7.2008 kl. 00:00

Teologi. ”Håll inte fast mig”, säger Jesus till Maria Magdalena efter uppståndelsen. För mig har orden fått betyda öppenhet och rymd, att inte förminska Gud. Men också att våga stå på egna ben, ifrågasätta förtryckande sidor av kristen tro. Feministisk teologi inspirerar i det arbetet. 11.7.2008 kl. 00:00

Samhälle. Tammerfors stad och stadens evangelisk-lutherska församlingar har slutit ett samarbetsavtal rörande krishjälp i storkatastrofer. 11.7.2008 kl. 00:00

Insändare. Det var Åbo, det var vinter, man studerade. Marken var frusen, täckt av ett kallgnistrande frosttäcke. Man var ensam. Det tärde på mig, alla chanser verkade blockerade. Omvärlden tycktes likgitlig. Studierna i stiltje,  ovisshet, mentalt trött. Och så - helgen. De ensammas helvete. Allt stänger. Inspirationen försvinner. Gamla tankar i gamla spår. Så jag fick nog; gav efter, alkohol. Några timmar senare, aningen mer alkohol i kroppen, ute på dansgolvet. Otroligt. De fanns överallt. Kvinnorna. Ljushåriga, mörka, studerande, blonderade, lättklädda. Lockelsen slet i mig; det hade varit mycket längesen jag vågat mig ut. Rädsla. För våld. För vad som skulle tänkas hända om jag gick över gränsen. För att förlora någonting, för att dö. Mitt förhållningssätt till kvinnan har alltid varit präglat av skuld; som ung var jag mycket rädd för Guds straffdom och vad som skulle ske om jag vågade närma mig någon utan... ja, utan vad? Tillåtelse? Välsignelse? Emellertid; nu hade allt sådant dövats bort, men desto större blev däremot smärtan från kvällen ifråga.Och något odefinierbart som skrämde mig därinne i discot. Än i denna dag kan jag inte säga vad det var. Men därinne blev jag till slut skrämd från vettet; jag var på väg in i ett landskap där allt var tillåtet och där jag inte längre kunde identifiera mig med mig själv eller min kristna kallelse. Jag var ute i ingenmansland. Jag såg det underbara som det borde ha varit - och jag blev besviken.  Bakfull, darrig och gråtande gick jag hem vid femtiden på morgonen, ur stånd att förstå vad som skrämt mig så mycket därinne. Besvikelse, antar jag, likaväl som rusighet, liksom något tabu jag brutit. Jag ville bara därifrån. Ännu nästa dag var jag rädd, utan anledning, och sorgsen över mitt förfall: kanske över vad jag tänkt göra. Vad jag velat göra. Vad jag rentav oreserverat ansett mig ha rätt att göra, bara för att jag upplevt mig vara i överläge gentemot kvinnorna, som jag annars krupit för... dyrkat i det tysta, vänt all min ångest mot... tiggt om förståelse, fjäskat för att få den, nyttjat olika verbala taktiker för att be om den. Jag hade betett mig illa, även om jag inte just gjort något; men mentalt hade jag klivit över en odefinierad gräns. Och inför Gud; endast med Jesu hjälp kunde jag till slut restaurera min upplevelse och ta den med i bagaget. Slutligen trodde jag mig förstå: i Jesu ögon var de lika mycket värda som jag, troende eller ej - och jag lika mycket värd som de. 11.7.2008 kl. 00:00

Insändare. I kolumnen "Staten som änglamakerska" KP 10.7.2008 finns en formulering om sjukvårdens kamrerssjälar.   10.7.2008 kl. 00:00

Människa. I ett mångkulturellt förhållande är kompromisser en del av vardagen. 10.7.2008 kl. 00:00

Världen. Antalet skilsmässor i Danmark har på fyra år sjunkit med cirka tio procent, från närmare 15 800 skilda par år 2004 till drygt 14 000 skilda par 2007. Det intressanta i statistiken är att motsvarande siffra bland par som varit gifta i mindre än sex år sjunkit med hela 30 procent. 10.7.2008 kl. 00:00

laestadianer. Söker kontakt med andra i samma förhållande till moderkyrkan. 27.4.2017 kl. 13:55

koptiska kyrkan. Fanatiskt våld är en farsot som ingen tro eller stat längre klarar av ensam, menar den koptiska biskopen Angaelos 27.4.2017 kl. 10:34

Datorsystem. Kyrkans servicecentral har avslutat sina samarbetsförhandlingar: femton ska sägas upp. Men vad tycker församlingarna egentligen om mastodontprojektet som skulle spara dem pengar? 26.4.2017 kl. 17:30

Bok. Bulevarden är en vacker utgåva av Tove Janssons texter mer lämpad för kännaren än för nybörjaren. 25.4.2017 kl. 11:05

teater. Vad betyder det att vara människa? Det frågar sig Fabian Silén i pjäsen Paradisdoktrinen, en komedi som börjar med att Gud sitter bortglömd i ett svart hål, tjurig över att inga människor lyssnar på honom eller ber till honom längre. 27.4.2017 kl. 08:00