Sjutton år efter att sonen Eetu dog dök de armösa kvinnorna upp i Susanna Sinivirtas målningar.

"Det var som om mina händer var avhuggna"

Konst.

Susanna Sinivirta förlorade sitt barn. Sjutton år senare började hon måla kvinnor utan armar. – För mig är sorgens färg en silvrig nyans av grått.

23.6.2025 kl. 13:02

Susanna Sinivirta växte upp i Eskilstuna, där hennes pappa var pastor i en finsk pingstförsamling. Hon älskade att bo där.

– Ofta reser jag i mitt sinne tillbaka till skogarna och vyerna vi hade där. Om någon säger ”gullviva” eller ”snödroppe” så ser jag min mammas trädgård framför mig. Mycket av den estetik jag har i mig kommer därifrån.

När hon skulle börja högstadiet flyttade familjen till Finland. Det var inte lätt. I flera år längtade hon tillbaka till Sverige, och hennes föräldrar lät henne ofta resa tillbaka och hälsa på sina vänner.

– Det är skillnad på hur man uttalar Susanna på svenska och på finska. När vi flyttade och jag började tala mer finska måste jag använda helt andra muskler i munnen än jag gjort tidigare.

Idag tänker hon att den svenska Susanna är annorlunda än den finska Susanna. Det kan bero på att hon var ett barn när familjen bodde i Sverige.

– I Finland kom tonåren och vuxenlivet. Men det är en rikedom att ha många kulturer i sig. Jag upplevde den svenska kulturen som lättare, inte så melankolisk som den finska. Den svenska kulturen uppmuntrar inte till melankoli. Men jag är en person som lätt blir melankolisk.

Hela sitt liv har Susanna Sinivirta ritat och målat.

– När jag var 16–17 år bad jag till Gud: Om du vill ha något att göra med min talang, om du vill göra något med den, så är jag redo.

Några år senare började hon jobba med grafiska uppdrag för en missionsorganisation. I 20 år har hon jobbat med grafisk formgivning som företagare. Under de senaste åren, när barnen blivit större, har hennes eget målande fått allt mer utrymme.

– Jag tycker om att behandla känslor och svåra saker genom att ge dem en form eller färg. Jag måste få ut det genom att måla.

Ofta börjar det med att hon tänker på färger. Hurdan färg har sorgen?

– För mig är sorgen en blågrå färg, lite silveraktig. Det finns ju inget rätt och fel i konst, vilket är skönt. Det är bara viktigt att få ut klumparna man har inuti.

Sjutton år efter att hennes förstfödda son Eetu dog i ett medfött hjärtfel började hon måla kvinnokroppar med avhuggna armar.

– Genast efter att han dött målade jag i ett litet skissblock: arga linjer med svart tusch. Jag kände starkt att mina händer var avhuggna. Rent fysiskt hade jag inte någon att bära på, jag var tom. Det kändes att jag inte behövde mina händer.

Sjutton år senare började bilderna leva i henne och hon började måla armlösa kvinnor. Det hjälpte.

– Eetu var fyra månader när han dog. Det var mitt livs svåraste tid. Men just då, när han dog, kändes Gud och himlen så nära. Frågorna kom senare.

Varför? undrade hon. Är det någon idé att be när det ändå inte hjälper? Det var ju så många som bad för Eetu, vänner i hela världen.

– Då kom en känsla av att jag inte vill be. Men efter ett tag började jag be Fader vår. Jag tänkte att allt ju finns i den bönen. Under en lång tid var det den enda bön jag bad.

Den svåraste raden i Fader vår är ”ske din vilja”.

– Det var den rad jag upprepade för mig själv de sista dagarna, innan Eetu dog. Vi var så trötta på att sitta på intensiven. Och jag såg ju hur han led. Då sa jag: Gud, gör vad du vill. Ske din vilja. Jag orkar inte strida mer.

– Det var en lättnad.

Bara 1,5 år efter Eetu föddes deras andra son, Onni (som betyder lycka). Ganska snabbt efter det kom Noomi.

– På det viset fick jag mycket lycka i mitt liv ganska snabbt efter sorgen. Men jag var lite på tårna. Jag känner fortfarande att jag bär på en rädsla som sitter väldigt djupt inne i mig: någonting kan hända mina barn. Jag är inte skyddad.

Men sedan många år tillbaka ber hon igen, också med egna ord och inte bara Fader vår.

– Det är liksom små bönepustningar, en ganska tystlåten bön. Men jag känner att jag återfått min tillit till Gud. Jag tar med honom in i min rädsla.

Hon har ingen förklaring på varför just deras Eetu måste dö. Det enda hon vet är att man måste tillåta det som sker – och man har ju inte heller något val.

– Jag tänker på det finska ordet sallimus, säger hon.

På svenska heter det försyn, ett ord som kan vara synonymt med öde, men också med omtanke.

– Jag tänker att livet inte bara är sorgligt, det är också vackert och bra och fyllt av välsignelser. Det blir ändå någon form av balans. Jag tänker också att det bara är en liten tid vi lever här. Varför skulle jag klara den tiden utan blåmärken och svårigheter? Bibeln lovar oss inget lätt liv.

Men samtidigt talar Bibeln om ljuset och om en framtid då allt är bra.

– Vi är på väg dit, och under vägen sker det saker. Men Gud har sagt att han är med oss varje dag, och det klänger jag mig fast vid.

I juni har hon en utställning i Kråkö, Borgå. Den heter ”Fåglarna sjunger även idag”.

– Fåglar ger mig hopp. De är ihärdiga. De bekymrar sig inte. Någonstans i världen sjunger de alltid.

Än hinner du! Utställningen ”Fåglarna sjunger även idag” öppen till 29.6.2025.

Galleri Skolan, Båtbyggarvägen 5, Kråkö (Borgå)

Öppet onsdag–söndag kl. 12–20

Sofia Torvalds


Årets Kyrkelg samlade igen deltagare från hela stiftet. 16.9.2013 kl. 14:58

Kyrkovalen i Sverige mobiliserade både Sverigedemokrater och deras motståndare. 16.9.2013 kl. 09:16

Mera kunskap i andra religioner krävs för att bli präst i framtiden, medan antalet klassiska språk kan minskas från tre till två. 11.9.2013 kl. 14:54

Esbobiskopen Tapio Luoma reflekterade över relationen mellan demokrati och öde i biskopsmötets öppningstal i Hyvinge  i dag. Han var bekymrad över den humanitära katastrofen i Syrien och Egyptens tudelning. 10.9.2013 kl. 14:46

Det som kyrkorna redan kommit överens ska först bli verklighet i församlingarna. 9.9.2013 kl. 16:01

Då Kristi himmelsfärd och trettondagen flyttades till lördagar på 70-talet var det under arbetsmarknadsorganisationernas hot om massutträdelse ur kyrkan. Att kyrkomötet i dag skulle gå med på att flytta dagarna är mycket osannolikt, säger Gustav Björkstrand. 5.9.2013 kl. 14:52

Martina-Harms Aalto gillar att återkomma till kära bibelställen men också plocka upp nya helt på måfå. 25.8.2013 kl. 12:00

De odlar bönor med lila skidor och sjunger bluegrass. Jordnära är ett beskrivande ord för tvillingsystrarna Penny och Katy Clark i gruppen Purple Hulls. 24.8.2013 kl. 15:00

Det finska högstadiet på Brändö i Helsingfors har skrivit ihop en egen läroplan där man delvis slår ihop de olika åskådningsundervisningarna till gemensamma lektioner. Det är olagligt enligt gällande regler. 24.8.2013 kl. 12:00

Påståendet att religiösa är mindre intelligenta än icke-troende har inte fått fotfäste – varken hos forskare eller i kyrkliga kretsar. Vi kan vara intelligenta på många olika sätt, säger Carina Nynäs. 23.8.2013 kl. 11:32

Kotimaa24:s chefredaktör Olli Seppälä värdesätter noggrann nyhetsjournalistik. Men bakom de faktabaserade nyheterna döljer sig också en filosofisk sida som främst kommer fram ute i naturen. 23.8.2013 kl. 09:43

Borgå stift. Domkapitlet har utsett domprosten Mats Lindgård till ny stiftsdekan. 19.8.2013 kl. 13:29

I Maxmo har församlingarna tillsammans arrangerat Allkristna Sommarmöten. Satsningen väntas bli en återkommande tradition. 18.8.2013 kl. 12:00

Vad händer i församlingarna under Konstens natt som ordnas i de flesta större städer runtom i landet under augusti. I Vasa spelade församlingen en central roll under kvällen och besökarantalet gick upp i tre tusen personer. 17.8.2013 kl. 15:00

Musik är lätt att dela och göra tillsammans med människor menar missionärerna Dave och Heidi Skipper. De har musiken som viktigaste arbetsredskap när de försöker ta sig över kulturella barriärer i Japan. 17.8.2013 kl. 12:00

diakoni. Runebergs dikt om bonden Paavo och president Kyösti Kallios bön under vinterkriget formulerar den teologi som Leif Galls förespråkar. 4.1.2022 kl. 11:14

FÖRLUST. Mitt under coronapandemin dog Lotta Keskinens syster. – När inser man att någon inte kommer tillbaka? Har jag insett det än? 2.1.2022 kl. 09:14

FÄNGELSEPRÄST. Hanna Backman har gjort resan från en frikyrka i Österbotten via journalistik i Helsingfors och kriminologstudier i England till jobbet som fängelsepräst i Stockholm. Hon har hittat sitt kall. – Det var som att något ploppade ner från huvudet till hjärtat – det här vill jag göra. 31.12.2021 kl. 15:40

NYANSTÄLLNING. Från den 1 februari 2022 förstärker Kyrkpressen den redaktionella bemanningen då Jan-Erik Andelin ansluter till tidningen. Jan-Erik Andelin kommer närmast från KSF Media där han jobbat sedan 2004, bland annat som chefredaktör på Borgåbladet, på Hufvudstadsbladets ledaravdelning samt som tidningens korrespondent i Stockholm. 28.12.2021 kl. 19:34

UTNÄMNING. Barbro Eriksson och Siv Jern har utnämnts till prostar. 16.12.2021 kl. 12:31